Ett väldigt, väldigt trött Agnostic Front

helskärm

Han har ockuperat hus, suttit på kåken och vigt sitt liv åt hardcorepunken. Kubasonen Roger Miret är kort sagt en hårdkokt jäkel, marinerad i den gamla skolan på ett sätt som bara en tvättäkta New York-buse kan vara.

Så det är klart att jag kan unna 47-åringen en avslagen konsert, orsakad av sjukdom, efter tre decennier i NYHC:s tjänst. Men det blir inte roligare att stå i publiken för det. När Miret sätter sig på trumpodiet och dricker vatten halvvägs genom ”United blood” – en klassiker som klockar in på mastiga 1.13 minuter – ser det inte bra ut.

Hans patenterade kräkvrål saknar den sedvanliga musten och han får kämpa för varje textrad. I kombination med ett låturval med fokus på senare år, och inte det mytomspunna materialet från 80-talet, ger det en bild av ett väldigt, väldigt trött Agnostic Front.

Är bilden orättvis? Kanske en smula. Men ingen är ung för evigt. Inte ens männen som i mångt och mycket personifierar New York hardcore.

Och Vinnie Stigma? Han är den han är, 55-åringen. Det spexas och sopas med en borste och poseras och skriks i micken och spelas väldigt lite gitarr. Efter över 30 år som musiker är det beundransvärt att lyckas vara så dålig på sitt instrument. Att hans förstärkare knappt är påslagen är helt rimligt.