Bombastiskt – och larvigt

Jens Peterson

Men publiken älskar det flörtiga snacket

Imponerande.

Il Divo är en listig affär. Ta ett gäng gamla poplåtar, låt fyra snyggingar tolka dem på italienska – och pengarna strömmar in.

Simon Cowell som kom på idén valde ut en spanjor, en schweizare, en amerikan och en fransman.

De tar en 1960-talshit som Moody Blues ”Nights in white satin” och sjunger den nästan som om det var opera.

Och sedan gör de likadant med ”Music”, ”Without you”, ”All by myself” och Frank Sinatras ”My way”. Ibland på spanska eller franska.

Publiken i Globen älskar deras inövade svenska meningar och flörtiga mellansnack. På scenkanten läggs blommor, brev, underbyxor, blågula lustiga hattar.

Vi som inte är medlemmar i Il Divo-kyrkan tycker att musikreceptet upprepas.

Hyllar alla mammor

Och att det bombastiska allvaret ibland blir pekoral. Som i en hyllning till ”alla mammor”. Med bilder.

De sjunger var sin vers och sedan klämmer alla i som om varje sång kunde rädda världen eller åtminstone vinna en italiensk schlagerfestival.