Träffsäker pop som går rakt in i hjärtat
Publicerad 2014-02-14
POP De flesta som självmant söker och medverkar i ”Idol” vill förr eller senare skaka av sig talangjaktstämpeln. Många redan när roddarna riggar ner finalen och personalen sopar Globen-golvet på konfetti. Det är en ekvation som är svår att få ihop.
Allt det där är något som jag inbillar mig att Linnea Henriksson aldrig har brytt sig om. Hennes varma personlighet ligger alldeles för långt ifrån den märkliga kreddängsligheten.
Därför är det ironiskt att sångerskan så snabbt seglade i väg från moderkapseln. Linnea Henriksson var en tydlig och unik artist direkt, egentligen redan med första singeln ”Väldigt kär/Obegripligt ensam” och nyheten att Orup var inblandad i låtskrivandet. Allt annat blev så bagatellartat att jag numera måste anstränga mig för att minnas hur Linnea faktiskt lät och var i ”Idol”. Ett tankeexperiment som till exempel inte ens fungerar med Amanda Jensen, en annan av deltagarna som länge varit helt frikopplad från tävlingen.
På ”Du söker bråk, jag kräver dans” verkar Linnea Henriksson ha landat ännu närmare sig själv. Med avstamp i samma kärna av välskriven svensk pop som fanns på debuten tar hon flera kliv, både framåt och åt sidan. Uppföljaren låter mindre städad och mer naken. Den har blivit mer dansant och 80-talselektronisk. Samtidigt har Linnea skruvat ned tonläget, speciellt jämfört med den energi som kantar hennes karusellspralliga konserter.
Men det finns också en annan sida som 27-åringen förfinat. På nya albumet sticker texterna ut som ännu mer träffsäkra, sotiga och angelägna. Det är också något med rösten som alltid gör hennes språk så självklart. Ord som annars skulle riskera att stuka låtarna fullständigt träffar rakt i hjärtat. Det är en odiskutabel konst att sjunga ”försten i vattnet vinner” utan drunkna i banalitet. Eller att göra soulfunkig pop av ett överhört samtal på tunnelbanan i ett av plattans bästa spår, ”Jag ger dig allt jag har”.
Och, för all del, att komma undan med en titel som ”Håll så käft og kyss mig”.