Pearl Jam låter piggare än på länge
Publicerad 2024-04-19
ALBUM Som från ingenstans har Pearl Jam petat in en högre växel.
På ”Dark matter” möter lyssnaren oväntat pigga grunge-ikoner.
Pearl Jam
Dark Matter
Monkeywrench/Republic/Universal
ROCK Det har sagts förr och kommer garanterat att påpekas igen: få skivor i Pearl Jams katalog lyckas fånga konserternas intensitet. Från ”No code” och framåt har Seattle-bandet mestadels känts som en skugga av explosionerna på, säg, Madison Square Garden 1998 eller Pinkpop Festival 1992.
Fram tills nu.
På ”Dark matter” möter lyssnaren ett oväntat piggt Pearl Jam.
Tillsammans med stjärnproducenten Andrew Watt – som tidigare har arbetat med så vitt skilda akter som Miley Cyrus, Post Malone, Ozzy Osbourne och Rolling Stones – väcker de amerikanska grunge-ikonerna liv i en gnista som jag trodde hade slocknat.
Titelspåret, i vilket en cynisk Eddie Vedder grubblar över vår polariserade värld, är skivans tyngsta rocknummer där Mike McCreadys riff slår ner som åska. Det sprängladdade solot i slutet av kärlekskranka ”Waiting for Stevie” har samma effekt.
”Running” rusar iväg mot garageskramligt electropunkterritorium, med periodvisa vinkningar till ”Backspacer”. Det är en berusande avstickare som höjer pulsen avsevärt.
”Wreckage”, som handlar om att sakta plocka upp spillrorna efter en raserad relation, andas i stället rofylld americana och Bruce Springsteen-vemod. Låten är fulladdad med nerv och närvaro.
På den blott 33-årige producentens inrådan skrev och spelade Pearl Jam in materialet tillsammans i studion, vilket kan ha bidragit till att de ibland lyckas fånga sin berömda liveform.
Watt gör dessutom ett utmärkt jobb med att bejaka bandets bredd och paketera låtarnas växlande stilar och stämningar.
Allt faller dock inte lika väl ut.
”Won’t tell” är en av flera generiska rockdängor – det går redan 13 på dussinet av dem i diskografin – medan uppjagade ”React, respond” snubblar fram som om golvet vore fullt av vassa legobitar.
Avslutande ”Setting sun” är däremot lika vacker som en solnedgång.
”Let us not fade”, upprepar en lidelsefull Vedder mot slutet av låten.
Ingen risk.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik