Annika Norlin och Jonas Teglund hittar unik kemi
Uppdaterad 2024-04-23 13.19 | Publicerad 2024-04-19
ALBUM Annika Norlin och Jonas Teglund har gjort en ljus skiva om sorg som de kan vara mycket stolta över.
Annika Norlin & Jonas Teglund
En tid att riva sönder
Razzia/Sony
POP ”Det kom en sorg och tog sig in, strök som en katt kring benen” sjunger Annika Norlin i låten ”Röd september”.
Eventuellt behövs erfarenheten av att någon närstående gått bort för att fullt ut drabbas av en sådan rad men jag rasar omedelbart ihop mellan hörlurarna. Särskilt som Norlin lite senare i samma text tar kattliknelsen vidare: ”klia sorgen bak öronen, kommer behöva dras med den”.
Så är det. Sorg försvinner aldrig utan läggs snarare till som ett nytt lager. Det gäller att famla sig fram till ett sätt att bli vän med sorgen, och så småningom går det att hitta något vackert och trösterikt där. Du vårdar minnena genom att umgås med dem, kliar dem bakom öronen.
Sorg är det centrala temat på ”En tid att riva sönder”. Främst personlig sorg men också delvis över samhällsutvecklingen. Och Annika Norlin förstår givetvis att den sortens ämne berör som mest när det förses med strimmor av trevande sol i slutet av den där vintermörka tunneln.
Vi fick åtskilligt av den mixen redan på första Säkert-albumet, Norlins debut på svenska, och som med alla väsentliga poeter hittar orden bara mer rätt ju längre livet tar henne.
Det här är en skiva av slösaktig formuleringsglädje mitt i mörkret, popsånger med förmågan att se händelser i vardagen som ger hopp också när eländet äter en inifrån.
Inte minst därför blir samarbetet med Jonas Teglund så lyckat. Teglund är ena halvan bakom skivbolaget och förlaget Teg Publishing men har även spelat med bland andra Hurula och Mattias Alkberg och gör instrumentalmusik i egna bandet Weils.
Det är delvis det säregna soundet från Weils album ”Fugue state” som Norlin och Teglund tar vidare här, musik med en varm lätthet som smälter ihop influenser från traditionell rock som Jackson Browne, Canned Heat och tidiga Fleetwood Mac med generösa skopor afropop och friare atmosfäriska klanger.
De låter en smått all star-liknande ensemble – bland andra Iiris Viljanen, Sibille Attar, Nils Törnqvist och Petter Winnberg från Amason, Håkan Hellström-bekante Nils Berg och mångsysslaren Lars Skoglund – garnera personlighet, infall och udda rytmer och åstadkommer musik med så mycket finstilt kreativitet att nya detaljer fortsätter uppenbara sig långt in i lyssningen.
Norlin förstärker ytterligare med sitt närmast skådespelarlika sätt att iscensätta texterna efter tema och stämning. Sjunger medvetet ledset, tyst, skarpt och ömt, kastar in talade rader här och var med stor effekt.
Dessutom skriver hon några, eller de facto rätt många, av sina starkaste låtar. Som Nico-doftande förstasingeln ”Jag hänger kvar” och den oemotståndligt romantiska uppföljaren ”Full på dan”.
”Jordens ände” är en stillsamt studsande låt om tacksamhet och acceptans med förtjusande mjuka elgitarrer. I den ledsenglada ”Morse” hittar en annan verbal gigant, Erik Lundin, helt rätt ton i en rap. ”Super Mario”, om de nya nivåer av svårighet som livet ständigt fortsätter att leverera, är en fantastisk liten ballad.
Sex minuter långa ”Mamma”, där sorgen verkligen tas vid hornen i en serie starka bilder, sätter igång så mycket känslor att den möjligen borde förses med varningstriangel.
Det lockar att citera åtskilliga fler textrader men jag vill samtidigt inte decimera någons upplevelse av att höra dem för första gången.
Allt som eventuellt behöver konstateras är att Norlin, Teglund och deras medmusiker hittar en smått sensationell kemi i de här 13 låtarna.
”En tid att riva sönder” är en skiva som samtliga inblandade kan vara synnerligen stolta över.
BÄSTA SPÅR: ”Röd september” och ”Mamma”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik