”Jag önskar att Marie var med och sjöng på den här skivan”
Per Gessle om nya PG Roxette, kommande albumet och tvivlen längs vägen
Publicerad 2022-06-03
I dag inleder Per Gessle en ny era med Roxette under namnet PG Roxette. Men beslutet togs först efter månader av tvivel.
– Det finns ingenting jag mer önskar än att Marie var med och sjöng på den här skivan, säger han.
Per Gessle har precis varit inne i Halmstad City och lämnat en tavla för inramning. Annars kommer han närmast från London. Där såg han Abbatarerna (de första tjugo minuterna var helt fantastiska) och träffade sitt brittiska skivbolag (som är eld och lågor över popstjärnans nya musik). Han diskuterade även en kommande musikal med författaren tillika Ricky Gervais partner Jane Fallon (trots att hans förhållande till genren är långt ifrån okomplicerat).
Men framför allt är han i full färd med ett starta ett nytt kapitel med livsverket Roxette. Vägen dit har varit en process som tagit ”massor, massor med månader av velande än hit än dit”.
– Jag har funderat länge på vad jag ska hitta på med Roxette. Det är ingen enkel fråga och det finns inget självklart svar, för Roxette är så himla mycket bandet mellan Marie och mig. Men jag har skrivit de här låtarna i hela mitt liv. Att lämna dem bakom mig och inte använda mig av arvet känns jättekonstigt. Men att ersätta Marie med någon annan tjej och starta en ny duo har aldrig varit på tapeten, säger han.
”Många av de här låtarna betyder så mycket för mig att jag bara måste göra det. Det är liksom jag. Det finns ingen drivkraft direkt, jag kan liksom inte låta bli.”
Per Gessle började skriva låtar som så småningom hamnade hos Clarence Öfwerman och Magnus Börjesson, Roxettes producent respektive basist. Musiken blev som ett syskon till skivorna ”Look sharp” och ”Joyride”. In kom resten av Roxettes liveband: Jonas Isacsson, Christoffer Lundquist, Helena Josefsson och Dea Norberg. Resultatet är PG Roxette, en utveckling av Roxette baserat på frontmannen. I dag släpps första smakprovet. På tre minuter och en sekund korta singeln ”The loneliest girl in the world” känns det som att Per Gessle har släppt alla sarger och sorgliga minnen. Bara en klassisk poplåt till, en sista gång.
– När man får till en sådan refräng blir man så lycklig. Det svåraste som finns nu för tiden är att skriva upptempolåtar. Det är väl för att man använt alla tricksen till leda, det är svårt att överraska sig själv. Det är lättare att skriva en sofistikerad ballad, det blir mer var man befinner sig i livet. Men att skriva en piffig treackordslåt är klurigt om man inte är 22. Det tyckte jag redan när jag var 35.
Får man ens göra såhär glad och okomplicerad popmusik 2022 blir nästan den spontana reaktionen. Men samtidigt finns en bitterljuv underton som går hela vägen tillbaka till ”Flickan i en Cole Porter”-sång.
– Det är kul att du säger det, för det är många som har sagt samma sak. Produktionen är väldigt 89-91 någonstans. Men presentationen känns modern, tycker jag. Det som är retro är min stil att skriva låtar. Nästan ingen skriver popmusik på det sättet längre. Plattan är übercatchy, men låter inte som någonting på Spotify topp 50 – och det tycker jag är bra.
Kan du säga någonting mer om ”Pop-up dynamo!” som kommer i september?
– Jag ska inte avslöja för mycket, men det finns fler sångerskor på albumet som passade in i sammanhanget. Elva låtar blev det till slut. Det är samma stuk som singeln. Klassisk Roxette, precis som vi jobbade på ”The look”. Det är en låt som är akustisk, annars är det full fräs. Jag är jätteglad för den här plattan.
Var det ett svårt beslut att göra den utan Marie?
– Ja, det var svårt att fatta beslutet att ta klivet. Men jag hoppas ju kunna spela Roxette-låtar ute i världen fler gånger. Det är klart att jag kan spela tjugofem Roxette-låtar och kalla mig för Per Gessle, men det är ändå Roxette som är varumärket. Det känns konstigt att inte använda mig av någonting som jag har varit med och byggt sedan 1986. Men visst, det finns ingenting jag mer önskar än att Marie var med och sjöng på den här skivan. Å andra sidan vet jag hur svårt det var för henne att jobba med ”Good karma”, den sista Roxette-plattan. Det är som det är, vad ska man göra? Men visst, det är svårt.
Du är oerhört produktiv som låtskrivare och artist. Projekten har avlöst varandra under hela din karriär. Vad driver dig?
– Jag vet faktiskt inte, det är en intressant fråga. Jag bara gillar att spela popmusik. Jag kom precis hem från de här trettioen spelningarna vi gjorde akustiskt. Det var fantastiskt att sitta ner och känna kraften i, säg, ”Juni, juli, augusti”. Många av de här låtarna betyder så mycket för mig att jag bara måste göra det. Det är liksom jag. Det finns ingen drivkraft direkt, jag kan liksom inte låta bli.
Det handlar mer om skapandeprocessen än en femte Billboard-etta?
– Jag vill att allt ska bli så stort som det bara går, men det måste bygga på att det är kul. Sättet som Roxette lyckades på är fullständigt ofattbart. Men hur det gick till har jag ingen aning om. Därför kan jag inte heller försöka göra om det. Ska du hålla på med musik länge måste du göra olika saker och sluta stirra dig blind på gamla framgångar.
Hur ser drömscenariot ut med det här projektet?
– Jag hoppas att någon gång kunna samla hela bandet och spela live. Nu gick ju tyvärr Pelle Alsing, vår gamla trummis, också bort. Det var ett supernederlag för oss alla. Men det skulle vara kul att turnera på riktigt. De här låtarna har fortfarande kvar sin pondus och kraft. Det skulle vara jättekul att göra en världsturné såklart. Fan, jag är ju ung!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik