Corey Taylor trevar som soloartist – men är på rätt väg
Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-15
ALBUM Med musikalisk iver letar Corey Taylor efter sin plats som soloartist. Slipknot-sångarens andra soloalbum är ett steg i rätt riktning.
Corey Taylor
CMF2
BMG/Warner
HÅRDROCK Det finns många sidor av Corey Taylor. Han är maskerad sångare i Slipknot, skönsjungande frontman i hårdrockbandet Stone Sour och en uttalad musikälskare som inspireras av allt ifrån punk och metal till country, edm och hiphop.
På sitt första soloalbum i karriären, tre år gamla ”CMFT”, lät Taylor alla dessa sidor ta plats. Resultatet blev ett plottrigt lapptäcke som skavde mer än det värmde.
Även uppföljaren ”CMF2” är produkten av diverse inspiration som den blivande 50-åringen har samlat på sig under sin tre decennier långa karriär. Skivomslaget, med skyltdockor som representerar olika reinkarnationer av Taylor, är symboliskt för de musikaliska världarna som möts på skivan – sockersöt arenarock, rasande metal och ömma akustiska ballader.
Den här gången passar pusselbitarna bättre ihop.
Med en ärlig penna och starka känsloyttringar sätter Taylor ord på PTSD (”Post traumatic blues”), styrka och självständighet (”Punchline”), destruktiva hjärnspöken (”Talk sick”), utanförskap (”We are the rest”) och kärleken till frun Alicia Taylor (”Beyond” och ”Starmate”). Sångaren växlar friskt mellan olika temperament och tonlägen. Många gånger samlas känslor av ilska, ömhet, oro, tvivel och självsäkerhet i en och samma låt. Kontrasterna vävs sömlöst in i varandra.
Inte alla låtar klarar kvalitetskontrollen
Balladen ”Sorry me” är skivans starkaste stund. Över en akustisk gitarr och subtila inslag av stråkar och elektroniska samplingar sjunger han både ömt och lidelsefullt om att inte alltid räcka till.
”CMF2” är ett utmärkt sätt att lära känna musikern Corey Taylor bättre. För trots att han till vardags är ansiktet utåt för ett av världens största metalband är han bakom kulisserna en bakgrundsfigur vid sidan av ledaren Shawn ”Clown” Crahan. I en intervju med musiktidningen NME beskriver Taylor sin roll i Slipknot som en skiftarbetare: ”I punch in, I punch out.”
Det ska också nämnas att Taylor spelar både solo- och rytmgitarr, piano och mandolin på albumet.
Inte alla låtar klarar kvalitetskontrollen. Balladerna ”Someday I’ll change your mind” och “Breath of fresh smoke” är två av flera hastverk till låtar som musikaliskt och textmässigt bleknar jämte det musikern tidigare har skapat på annat håll. Ännu en gång hade idésprutan Taylor mått bra av några nej-sägare i inspelningsstudion.
”My first solo album was kind of where I was coming from. This is album is more where we’re going”, sa Taylor i en intervju nyligen.
Det är uppenbart att Slipknot-sångaren fortfarande letar efter sin givna plats som soloartist. ”CMF2” är onekligen ett steg i rätt riktning.
BÄSTA SPÅR: ”Sorry me” och ”Punchline”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik