Mötley Crüe är en fasansfull fars
Sofia Bergström: Festivalen kan bara bli bättre härifrån
SWEDEN ROCK Historien upprepar sig.
Även den här gången förvandlas Mötley Crüe till en fasansfull fars av rövar, tuttar, storhetsvansinne och en obekväm sångare som inte kan ta ton.
Mötley Crüe
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Publik: Kan det till en början röra sig om runt 30 000? Men det tunnas ut allteftersom. Längd: 80 minuter, på ett ungefär. Bäst: ”The dirt (est 1981)”. Det beror mest på att Vince Neils sång verkar förinspelad. Sämst: Det mesta.
NORJE. Mötley Crüe levde på lånad tid redan 2015 när de senast gästade festivalen.
”Vad är det här för sorglig skit?” skrev min kollega Markus Larsson i sin recension av spelningen. En högst relevant fråga.
Den turnén var tänkt att bli bandets sista.
Så i stället för att avsluta karriären på topp störtdök den amerikanska kvartetten till botten av Marianergraven i Stilla Havet.
Själv hade jag den stora lyxen att kunna gå därifrån, vilket jag också gjorde en bit in i spelningen.
I kväll är jag inte lika lyckligt lottad.
Från öppningslåten ”Wild side” och ända fram till avslutande ”Kickstart my heart” puttrar Mötley Crüe på i en brant uppförsbacke på femmans växel. Med mycket möda och stort besvär hankar de sig fram medan lättklädda dansöser och körtjejer med blöta sängkammarblickar skakar på sina (näst intill bara) bakdelar. En låt som ”Too fast for love” har bara relevans om Vince Neil numera raggar på ålderdomshem och jagar gamla tanter med rullatorer.
Frontmannen sjunger dessutom lika illa som befarat. Ibland spottar han ut slumpmässiga stavelser snarare än regelrätta ord, andra gånger skriker han som en stucken gris. När det trots allt låter okej, som i nyskrivna ”The dirt (est. 1981)”, rör det sig troligtvis om förinspelad sång.
Det går inte att skylla på åldern. Def Leppards Joe Elliott, som är några år äldre än Neil, bevisade för en liten stund sedan att ålder bara är en siffra.
Och som om det inte var illa nog ser sångaren ut att vantrivas på scen. Man hade kunnat tro att han turnerar under pistolhot.
Det är så satans sorgligt.
Pajasen Tommy Lee gör det hela ännu värre.
Innan trummisen sätter sig vid pianot för att ackompanjera på ”Home sweet home” ber han kvinnliga åskådare att visa brösten. Sedan låtsas han som att någon i publiken ber honom att visa Petter-Nicklas.
Han blickar också ut över publikhavet och hävdar att han ser över 60-70 000 människor. Haha, you wish.
Lees storhetsvansinne vet inga gränser.
Det är både provocerande och patetiskt.
John 5, som har ersatt Mick Mars på gitarr, är den enda som korsar mållinjen med hedern i behåll. Den tidigare Rob Zombie-gitarristen känns mest bekväm av dem alla, som en vampyr som livnär sig på strålkastarljus och inte blod.
Det finns några fler ljusglimtar.
De spelar inte i tre timmar à la Guns N’ Roses. Det är bra.
Festivalen kan bara bli bättre härifrån. Alltid något.
Och så är det sannolikt sista gången jag behöver se Mötley Crüe. Man kan alltid hoppas.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik
