Springsteen är superhet

Konserten i Oslo visar att något riktigt stort kan hända på Ullevi

OSLO

Oj, oj, oj.

Jag tror nästan jag kan garantera att det blir en klassisk midsommar i Göteborg i helgen.

Tro mig - Bruce Springsteen börjar bli riktigt glödhet nu.

Torsdagskvällens show på bisarra Valle Hovin i Oslo styrker det uttalande Nils Lofgren fällde när vi träffades i München förra veckan.

- Jag har aldrig sett Bruce så bra som han är just nu, sa han.

Nej, det är uppenbart att det hänt något med den amerikanska rock"n"roll-ikonen den här sommaren.

Redan vid Europa-premiären i Rotterdam tyckte jag mig kunna se en helt annan tändning än vid inomhus-spelningarna hösten innan.

Det intrycket stärktes under en vildsint uppvisning i München.

Och nu, lagom till midsommarfesten i gamla favoritlandet Sverige, börjar han fantamme se ut som en ung desperado igen.

Han utför egendomliga danser, han iscensätter fånroliga teaterakter med Little Steven och Big Man Clemons, han klänger som en apa i mikrofonstativet, han slänger sig handlöst utefter scengolvet, han förvandlar bandpresentationen i "Mary's place" till en oändlig James Brown-dröm och han kramar kvällen igenom ur sig så mycket kraft och energi och adrenalin att sånger som borde kännas uttjatade börjar lysa med ny lyster.

Störst och bäst

"Born to run" är ett utmärkt exempel den här kylslagna kvällen i Oslo. Det var väldigt länge sedan den lät så...potent.

Det är som att Springsteen vill bjuda på en sista urladdning.

Som att han vill visa att han fortfarande kan vara den störste, bäste, mest upplyftande rock"n"roll-entertainern i världen - bara han vill.

Karln glöder, jag lovar.

Att även sångerna från "The Rising", de vår vän hade så svårt att övertyga med i Stockholm i oktober, börjat rocka är väl också det ett resultat av denna springsteenska nytändning. Men det beror också på att The E Street Band av någon anledning verkar växa på stora utomhusarenor.

Det borde rimligen vara enklare att triumfera i tätare miljö, men det är som att de här nio stjärnorna sträcker ut sig i sin fulla längd först när de får lite motstånd i form av stora avstånd och brist på intimitet.

Det är mäktigt att se.

Att betyget trots det - och trots såväl en perfekt "Jungleland" som underbara rariteten "I wanna be where the bands are" - stannar vid fyra har med inramningen i Oslo att göra.

Hemsk arena

Platta, fula, fattiga, nästan helt läktarlösa Valle Hovin är den sämsta, mest ocharmiga rockarena jag varit på sedan Eriksbergsvarvet lades ner för gott.

Ska det vara så här kan de fan arrangera Springsteen-konserter på Amsbergs IP utanför Borlänge i fortsättningen.

Men vi har något annat som väntar i Göteborg.

Vi har Ullevi.

Där har Bruce Springsteen och E Street Band som bekant exploderat förr.

Allt tyder på att det kan ske igen.

Glad midsommar.

Vi ses i extasen.

Bruce Springsteen & The E Street Band

Så blir Springsteen-vädret

Konserten låt för låt

Per Bjurman