Känsloladdad hyllning till Peter LeMarc

Huvudpersonen själv satt i publiken

Håkan Steen

KONSERT Drygt två timmars kärleksbombning av Peter LeMarc och hans låtskatt från några av landets främsta artister känns inte bara synnerligen välförtjänt.

Det utvecklar sig dessutom till en lika brokig som känsloladdad konsertupplevelse.

En kväll för LeMarc
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 16 000 (utsålt). Längd: 147 minuter. Bäst: Iiris Viljanen och Lisa Nilsson, samt Thomas Stenströms allsångsfinal med ”Little Willie John”. Sämst: Ljudet på Tele2 Arena är ju vad det är.

helskärm

I sommar är det tio år sedan Peter LeMarc gjorde sin bejublade avskedskonsert på festivalen Stockholm Music & Arts. Det vi hört sedan dess från soulmannen i Bagarmossen har handlat tråkigt mycket om hälsa. Cancer och covid, i början av förra året en stroke som bland annat berövade sångaren en del av synfältet och sannolikt begravde fansens sista förhoppningar om en comeback på scen.

Artistkollegorna Tomas Andersson Wij och Mauro Scocco satt på krogen tillsammans när de fick stroke-beskedet och kände genast att de ville göra något för sin gemensamme vän.

Det landade i en hyllningskonsert, ihopdragen primärt av Andersson Wij eftersom han tycker det är hög tid att LeMarcs låtar åter hörs live och att de får chansen att upptäckas av en yngre publik.

Att den äldre publiken finns kvar råder inga som helst tvivel om. Biljetterna till ursprungliga lokalen Cirkus sålde slut på 80 sekunder så konserten flyttades snabbt till betydligt större Tele2 Arena.

Och tack vare värmen från 16 000 fans och flera generationer LeMarc-beundrare på scenen utvecklas kvällen på arenan i Johanneshov till något ganska speciellt.

Med ett gediget band men få visuella effekter tar sig några av landets största och bästa artister an en av landets obestridligen starkaste och mest älskade låtskatter.

Som konsert hade det möjligen blivit bättre på betydligt mer intima och trivsamma Cirkus, utan de akustiska utmaningar som alltid finns i en rymlig betonglåda som Tele2 Arena. Men en så här unik kväll är det förmodligen viktigare att många fick chansen att vara med.

Och mycket är så bra att de ljudmässiga anmärkningarna ofta förvandlas till noteringar i marginalen.

Som när Lisa Nilsson endast uppbackad av gitarristen Mattias Torell på akustisk gitarr, sjunger ”Handens fem fingrar”, låten hon fick av LeMarc och gjorde till sin på 90-talet efter att Carola tackat nej. Hon är ännu mer övertygande en stund senare, med djup, mustig soulkänsla i ”Starkare än ord”.

Eller när Tomas Andersson Wij får sluta en cirkel med ”Vägen (låter oss längta)”, låten som gjorde honom till LeMarcs ”lärljunge och ambassadör” när han som 15-åring hörde den på en glest besökt spelning i Kungsträdgården.

Det visar sig bo LeMarc-fans även i Peter Jöback och Oskar Linnros, som tack vare sina estradörtalanger kokar upp svänget i ”Håll om mej” respektive ”Ända till september”.

En låt som ”Närmare gränsen” visar fint de djupa banden mellan Plura och LeMarc, och Mauro Scocco, för kvällen i stilig cowboyhatt, gör känslig countrysoulpop med Ana Diaz i ”Kärlek i tystnadens tid”.

Moonica Mac lyckas både göra snyggt modern r’n’b-pop av ”Vänta inte till gryningen när du längtar” och sjunga ”Vaggsång kl 4” till lödig orgel.

Som alltid med den här sortens engångskonserter är det mycket nerver i luften och smålongörer uppstår längs vägen. Men dedikationen inför uppgiften hos kvällens vokalister är rakt igenom rörande att bevittna, till och med David Sundins charmigt havererade försök att leda allsång i ”Tess”.

Allra mest berör faktiskt kvällens sannolikt minst bekanta artist, Iiris Viljanen, som föddes i höjd med LeMarcs breda genombrott i slutet av 80-talet men hittade hans skivor i föräldrarnas cd-samling hemma i Österbotten och upptäckte att ”någon annan kände samma känslor som jag”. Hennes nakna pianotolkning av ”Evelina” blir bara ännu starkare av den finlandssvenska accenten.

Huvudpersonen finns givetvis på plats, det är trots allt inte så ofta en artist som alltjämt lever föräras en hyllningskonsert. Men LeMarc är LeMarc, han kommer aldrig upp på scen, zoomas inte ens in av någon av kamerorna.

Vi får således aldrig se om det tränger fram några tårar ur den konsekvent ”Så mycket bättre”-vägrande 65-åringens ögon, men det vore förvånande om inte.

För det är allt annat än svårt att bli emotionell av den här minst sagt välförtjänta kärleksbombningen.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik

Läs mer om Guldbaggens publikpris och de nominerade filmerna här.