Skröpligt, Wilson

Tiomannabandet är lysande. Inte minst för att de förstärks av de inhemska förmågorna i Stockholm Strings n" Horns.

Om man blundar låter det exakt - exakt! - som när Beach Boys var unga och då popkulturen mest handlade om Chuck Berry, flickpop, Phil Spector och körsbärscola.

Illusionen är väldigt övertygande i nummer som "Surfer girl", "Sloop John B" och "Good vibrations". Tonårssymfoniernas vägg av ljud - alla komplicerade vokalharmonier och arrangemang som verkar omöjliga att överföra från skiva - är i det närmaste perfekta.

Med öppna ögon är showen mindre imponerande. Brian Wilson är en något vilsen och trasig farbror i blommig skjorta som försöker läsa texterna innantill med rynkad panna. Hans sånginsatser i exempelvis "Wouldn"t it be nice" och "God only knows" är rätt skröpliga.

Konserten innehåller även material från det ännu outgivna och legendariska Beach Boys-albumet "Smile" - en vrickad doowop-opera som kulminerar med en brandslang på scen, konstgjorda eldar, borrmaskiner, hammare och plåt.

Ljudspektakel

Ljudspektaklet skulle säkert ha varit banbrytande om det släppts 1967. Nu låter det bara som att personalen i tomtens julverkstad upptäckt LSD.

Fast det här är ju egentligen ingen popkonsert. Det är välspelad musikarkeologi med en mumie i huvudrollen.

Brian Wilson

Markus Larsson