Mejla

Mattias Kling

”Han spelade inte gitarr – han var sitt instrument”

Mattias Kling om Eddie Van Halen, innovatören som revolutionerade hårdrocksvärlden

Publicerad:
Uppdaterad:
Eddie Van Halen blev 65 år.
Foto: AP
Eddie Van Halen blev 65 år.

Det finns de som spelar gitarr. Och de som är sitt instrument.

Eddie Van Halen tillhör utan tvekan den senare kategorin.

Nu har han somnat in, vid 65 års ålder.

I en rockvärld fylld av innovatörer och virtuoser reser sig Eddie Van Halen huvudet över de flesta. Det han de facto gjorde med en gitarr är omöjligt för en normal människa med tio fingrar och en intakt tandrad, det han inte kunde är obefintligt och irrelevant. Det är inte en åsikt utan ren fakta, stipulerad och lagstiftad av hårdrockens högsta domstol.

Lyssna bara på ”Eruption”, hämtad från Van Halens debutskiva från 1978. Det är en en minuter och fyrtiotvå sekunder lång tonutlösning där den då blott 23-årige ekvilibristen kastar sig ut utan skyddsnät över grepphalsen.

Spelade tills det sprutade toner från väggar och tak.

Liksom Jimi Hendrix hade gjort tiotalet år tidigare tog Van Halen all den musikteori han aldrig lärt sig, knycklade ihop den till en liten boll, satte eld på den och spelade tills det sprutade toner från väggar och tak. En sann revolution för den hårdrock som redan då, under punkens mest upproriska glansdagar, bedömdes som passé och överspelad. Och ett startskott för en ny typ av gitarrhjältar som spelade snabbare än Lucky Luke drog sin revolver.

Född den 26 januari 1955 i Amsterdam rakt in i en musikalisk familj (pappa Jan spelade såväl saxofon som klarinett och piano) drillade den unge Edward sina öron till tonerna av Bach och Mozart och trots att han aldrig lärde sig att läsa noter lärde han sig improvisera de klassiska styckena via gehör på piano – så pass bra att han i mitten av 60-talet vann den årliga pianotävlingen på Long Beach City College i Kalifornien flera år på raken. Och därmed var den utmaningen bemästrad, avklarad och överkörd.

Ett av hårdrockens mest klassiska brödraband.

I stället började han treva sig fram på trummor tillsammans med sin två år äldre bror Alex på gitarr, innan de sedermera kom att byta instrument och grunderna till ett av hårdrockens mest klassiska brödraband – tyska Scorpions och australiska AC/DC är ett par andra – lades i Pasadena, ett par mil från centrala Los Angeles.

Influerad av Eric Clapton och Led Zeppelins Jimmy Page började den unge Eddie arbeta fram en helt egen stil och förhållningssätt till gitarrspelandet, och när bröderna sedermera slog sina påsar ihop med basisten Michael Anthony och den flamboyante sångaren David Lee Roth för att bilda gruppen som bar deras efternamn sköts en ny stjärna upp på rockhimlen.

Tio miljoner sålda exemplar av ovan nämnda debutskiva (endast i USA) talar sitt tydliga språk. En total världsförsäljning under karriären på svindlande 80 miljoner lägger ytterligare glosor i påsen. Att han i och med ”Jump” ligger bakom ett keyboardriff lika ikoniskt som Joey Tempests i ”The final countdown”? Varsågod, här finns en hel ordbok.

Eddie Van Halen spelade inte gitarr. Han var gitarr.

Men, som så ofta: Det som åker upp trillar förr eller senare ner.

Redan för 20 år sedan diagnostiserades Eddie Van Halen med cancer i tungan, en bistert förtärande passagerare han kämpat mot sedan dess.

Nu har han förlorat kampen, enligt uppgift efter att sjukdomen spridit sig till bland annat hjärnan. Blott 65 år dog han under tisdagen på St John’s Hospital i Santa Monica med Alex, sonen Wolfgang och sin fru Janie vid sin sida.

Och samtidigt som jag skriver det här svämmar mina socia medier-flöden över av hyllningar från kollegor, fans och efterföljare. ”Åh nej! Jag är mållös.” (Paul Stanley, Kiss), ”Vilken otrolig förlust.” (David Coverdale, Whitesnake), ”Den störste genom tiderna har lämnat byggnaden.” (Scott Ian, Anthrax) – medan Judas Priests Richie Faulkner nöjer sig med att lägga upp en bild på hans ikoniska, rödvitrandiga, instrument.

För Eddie Van Halen spelade inte gitarr. Han var gitarr.

Drilla i frid, maestro.

Av: Mattias Kling

Publicerad:

LÄS VIDARE