Dags att vakna, Sverige!

Dungers nya kommer att hitta nya lyssnare - lång tid framöver

helskärm

Nicolai Dunger

Here's my song, you can have it... I don't want it anymore/Yours 4-ever Nicolai Dunger

Virgin/Capitol

Rock

Omslaget till den här skivan, för övrigt ett av de snyggaste svenska på länge, ser inte ut som skivomslag brukar se ut nu för tiden. Det ser ut som någon gammal platta med Scott Walker eller Tim Hardin.

Vilket förstås är helt logiskt. För precis som deras bästa skivor låter lika tidlösa som de ser ut inbillar jag mig att Nicolai Dungers nionde album - jo, så är det faktiskt - kommer att hitta nya lyssnare under långt tid framöver.

Det finns väldigt lite på "Here"s my song"" som skvallrar om att det här är en skiva från i år, eller att den är gjord av en ännu ganska ung kille från Piteå.

Sätt Nicolai Dunger i ett hus i Kentucky tillsammans med högaktade lo-fi-bröderna Will och Paul Oldham, som på förra plattan "Tranquil isolation", eller i Mercury Revs studio i Kingston, New York, som varit fallet den här gången. Han kommer förvisso att sniffa i sig atmosfär och suga åt sig intryck intensivt som få. Men han slutar aldrig för en sekund att göra Nicolai Dunger-musik.

Han bara adderar och raffinerar. Han är traditionalisten som ständigt fortsätter bjuda in Van Morrison, Tim Buckley och Jonas Kullhammar till vilda, snurriga fester i sin egen hjärna och spottar sedan ur sig musik som inte verkar kunna annat än att ständigt låta intelligent, spontan och personlig.

Det har med andra ord inte blivit neo psykedelisk drömrockare av Nicolai Dunger bara för att han samarbetat med Mercury Rev. Däremot har amerikanerna använt all sin välutvecklade känsla för arrangemang och produktion och ramat in Dungers musik på ett mer elegant och dynamiskt sätt än någon annan lyckats med.

Dunger själv levererar en minst lika dynamisk samling låtar. Från den souliga kåtslagsrocken i singeln "Hunger" till det balladjazziga, mäktiga åttaminutersopuset "The year of the love and hurt cycle". Från den självklart skimrande popen i "My time is now" till den kantiga akustiska ruffigheten i "White wild horses".

Slösaktigt begåvat, av landets fortfarande mest underskattade musiker.

Hur många gig behöver Nicolai Dunger sälja ut i New York för att Sverige ska vakna?

Håkan Steen