Bra inte fantastiskt

Vi får fortsätta vänta på den riktigt stora Weeping Willows-skivan

Jag hade verkligen hoppats. Man gör ju det med Weeping Willows, man bryr sig liksom om dem på ett personligt plan, för att de är så rätt på det. De verkar vara genuint sympatiska människor, de har excellent smak och ett förhållningssätt till musiken som stammar från de gemensamma rötterna hos både The Clash och Morrissey. Det är viktigt att ha något att säga, att verkligen mena det, och se till att säga det med stil.

Jag kunde inte hålla med mer.

Så man vill ju att de ska vara fantastiska. Och den formidabla singeln "Stairs", något av det allra bästa de spelat in, antydde de facto att det kunde vara riktigt stora saker på gång igen.

Inte för att de här Kvarnen-inventarierna inte brukar leverera - de har aldrig släppt något dåligt - men på de två albumen efter formidabla debuten "Broken promise land" har resultatet aldrig helt nått upp till ambitionerna.

Med förra abumet "Into the light" bröt sig Weeping Willows elegant ut ur den 60-talsromantiska ram som skulle ha kunna klämma ihop dem till ett oviktigt nostalgiband om de fortsatt på den vägen. I stället plockade de in synthar och stora skopor 80-talspop - Depeche Mode och The Smiths, Joy Division och New Order - utan att för den skull kasta ut Roy Orbison och Scott Walker i kylan. Allt samsades i de nya låtarna, och Weeping Willows hade hittat ett uttryck att växa vidare i.

Efter inspelningarna av den plattan lämnade keyboardisten Mats Hedén bandet, och med honom en stor del av det elektroniska soundet. Carl-Michael Herlöfsson-producerade "Presence", som släpps på onsdag, är det mest gitarrdrivna och rakt poppiga vi hört från Weeping Willows, och samtidigt en än djupare utflykt i det Schlager-läsande och Bommen-lyssnande 80-tal de kommer ifrån.

Men det är lite grand som förra gången, flera kanonlåtar samtidigt som helheten inte lyckas bli större än summan av de ofta ganska tydliga influenserna. Mest från respekterade brittiska namn som The Smiths (förstås), The Cure, Echo & The Bunnymen och - jo, faktiskt - Wedding Present.

Jag tycker ofta mycket om det, som i driviga popnumren "You weren"t even close" och "Something to believe in" eller sparsmakade lågmäldheten "Skin on skin". Samtidigt som exempelvis balladen "Lost love" låter som något Depeche Mode hade gjort bättre och somligt annat är mindre angelägna upprepningar av tidigare Weeping-pärlor.

Bandet som inte kan göra något dåligt gör det inte den här gången heller. Men det riktigt stora Weeping Willows-albumet, det som nog finns där inne nånstans, får vi fortsätta att vänta på.

Weeping Willows

Lyssna på Weeping Willows

Håkan Steen