Gedigen solodebut med nytänd Nina

Joacim Forsén

helskärm

Nina Persson

Animal heart

Universal

POP Med åren har Nina Persson gjort sig bekväm i allt fler musikaliska miljöer. Låtit tryggare och allt mindre ängslig. Framför allt har sångerskans röst gjort en lång och imponerande resa de senaste 20 åren. Från den spröda, sköra jazzrösten på Cardigans debut ”Emmerdale” till ett rökigt, kraftfullt och dynamiskt instrument med unik patina lika vacker som Peter Svenssons gamla vintagegitarrer.

Den rent fysiska åldern gör säkert mycket men mest av allt låter Nina Perssons röst självsäker, trygg och levd.

Att sångerskan efter ­både den internationella superkarriären med ­Cardigans och nästansoloprojektet A Camp först nu släpper sin riktiga solodebut är därför ett genidrag, även om det förmodligen var nödvändigt att låta den växa fram. För just röstutvecklingen är det första som lyser på ”Animal heart”. Nina sjunger naturligt avslappnat och rösten är bättre än någonsin. ­Inget känns tillknäppt eller krystat.

Den andra stommen på Ninas solodebut är 80-talsvibrationerna. Vemodiga syntar, elektroniska trummor, stora ljudkulisser i bakgrunden lyfter rösten ännu mer. Stämningen och inramningen passar perfekt och adderar skickligt snarare tidlöshet än nostalgi.

Materialet har sångerskan skrivit tillsammans med maken Nathan Larson och den amerikanske musikern Eric D Johnson. Ofta souligare än vanligt fast med en tydligt poppig ryggrad är det lätt att känna igen Ninas melodispråk.

Albumet övertygar med homogent låtskrivande utan ett enda svagt spår. Samtidigt kan man sakna ännu djärvare svängar och modigare grepp. Speciellt som resultatet sticker ut direkt när hon verkligen gör det. Som den mörka discopopen i ”Food for the beast” eller när 80-talsblinkningarna gnistrar sig igenom det snygga titelspåret.

Men, det skymmer inte ”Animal heart” som en ­gedigen solodebut med en nytänd sångerska.

Nina Persson har inte ­låtit så engagerad och nära sedan Cardigans 70-talsvackra album ”Long gone before daylight”.