”Jag är en större kunglighet än de någonsin kommer bli”
Noel Gallagher om kröningen av kung Charles, Oasis-klassikern och åldrandet
Publicerad 2023-06-02
På nya albumet återvänder Noel Gallagher till grå himlar, kommunala bostadshus och stora drömmar. En stämning som la grunden för några av Oasis mest odödliga stunder. Han har heller inte tappat förmågan som pardonfri kritiker.
– Brittisk musik är hundskit just nu. Harry Styles? Whatever, säger han.
Noel Gallagher sitter i sin 1700-talsherrgård i Hampshire, södra England, och väntar på att sönerna Donovan och Sonny ska komma hem från skolan när jag når honom på telefon. I övrigt är han sysselsatt med förberedelserna inför ett halvårs turnerande som börjar i USA, mellanlandar i Europa och avslutas på brittiska arenor i december.
– Samma gamla bullshit, enligt rockstjärnan själv.
Den forna Oasis-motorn låter tillbakalutad, som halvliggandes på soffan. Samtidigt känns han kärv, alltid beväpnad med en snabb replik. En arbetarbakgrundens vaksamhet som aldrig går ur, drygt 70 miljoner sålda album till trots. Men han är också rolig, relaterbar och oerhört koncis. Efter ett punkterande ”d’you know what I mean?” blir det alltid knäpptyst.
Nästa år fyller Oasis debutalbum ”Definitely maybe” 30. Spekulationerna om en eventuell återförening fortsätter via tidningar och sociala medier parallellt med den till synes livslånga och bittra fejden med lillebror Liam. Så sent som i januari tillkännagav Noel Gallagher och hustrun Sara MacDonald dessutom att de skiljer sig efter tjugotvå år tillsammans. Artistens management meddelar att varken ”rykten om en återförening av Oasis eller familjeangelägenheter” kommer att diskuteras under intervjun.
Fjärde albumet från Noel Gallagher’s High Flying Birds heter ”Council skies” och släpps i dag. Med ”Magical mystery tour”-blås, Johnny Marr-gitarrer och Manchester City-nostalgiskt konvolut är det lika mycket ett koncentrat av upphovsmannen själv som av brittisk popmusik från The Kinks och fram till och med millennieskiftet.
– Skivan skrevs under pandemin 2020. Det var en reflekterande tid för alla. Vi tvingades liksom inåt. Låtarna kom från ingenstans. Jag överanalyserar inte mina grejer för jag tror att man kan analysera bort magin, säger Noel Gallagher.
”En optimist och en romantiker”
Det känns nästan som ett debutalbum när det gäller ambitionsnivå och sättet att återvända till ungdomen i Manchester, musikaliskt och visuellt.
– Jag förstår vad du menar. Jag höll på med titelspåret men visste inte riktigt vad låten försökte säga. Boken ”Council skies” av min vän, konstnären Pete McKee, råkade ligga på bordet framför mig. Jag ringde och frågade om jag fick använda titeln. Det satte igång en kedja av händelser i mitt skrivande. Låten ”Council skies” handlar om att leta efter ung kärlek i ett kommunalt bostadsområde i en grå stad.
Är rocken död? Jag vet inte. Men jag gillar inte vad jag hör. Jag hatar skrikig rock. Håll käften, vi ses senare.
”It’s going back to the beginning. Daydreaming, looking up at the sky and wondering about what life could be” är en så vacker beskrivning av, inte bara albumet, utan hela ditt arv som låtskrivare.
– Jag är fortfarande en dagdrömmare. Inte den som tittar på nyheterna och tänker hemska saker om hur världen kommer att gå under. Jag är nog fortfarande kär i livet, även om livet är skit just nu – även för mig personligen. Men jag förbereder mig redan på att det ska bli bättre. Sådan är jag som person. En optimist och en romantiker.
Du fyller 56 i dagarna. Hur är åldrandet för dig?
– Jag brydde mig aldrig om ålder förrän jag fyllde 50. Därefter har det varit brutalt. Jag har hatat varje dag så här långt. Rent konstnärligt har det varit bra, men fysiskt och känslomässigt har det inte varit det.
Vilket är ditt stoltaste ögonblick som låtskrivare?
– Det blir nog en match mellan ”Live forever” och ”Don’t look back in anger”.
”Resten av Oasis trodde mig inte”
Kommer du ihåg när du skrev dem?
– ”Live forever” minns jag. Jag var i Manchester, i min lägenhet på Whitworth Street. Den kom väldigt snabbt. Jag kommer ihåg att jag tog den till replokalen och spelade upp den för resten av Oasis. ”Fucking hell, skrev du precis den låten?”. De trodde mig inte. Bonehead tror nog fortfarande inte på mig.
Oasis drabbade mig när jag var 17. Jag fick ny frisyr, nya vänner, nästan nytt liv. Bär du på något sätt med dig betydelsen av det du har gjort?
– Jag blir påmind om det när jag står på scen och människor som inte ens var födda när vi splittrades sjunger med i gamla låtar. Men jag har inte råd att tänka på vad det betyder för folk. Då skulle jag aldrig kunna skriva en ny låt.
För mig började det, på allvar, med ”Be here now”, ert kanske mest omdebatterade album. På många vis tycker jag fortfarande att det fångar essensen av Oasis. Men du håller inte med?
– Det är knappast min finaste stund. Texterna är skit. Produktionen är fruktansvärd. Men jag lyssnar aldrig på mina skivor när de väl har kommit ut.
För ett tag sedan intervjuade jag Damon Albarn. Jag frågade honom om hans drivkraft. ”Jag fortsätter bara att göra musik. Jag har egentligen inga storslagna planer längre”, svarade han.
– Det är exakt samma sak för mig. Jag har inga stora ambitioner, förutom att fortsätta skriva låtar. Jag och Damon är ungefär lika gamla. När man kommit upp i vår ålder tenderar man att inte bry sig så mycket. Vi har båda gjort vår grej och det är bra så.
”Vi sa en del skit om varandra”
Det är lite fint att du och Damon har försonats på senare tid.
– Ja, 90-talet var speciella och väldigt tävlingsinriktade tider. Han ville vara bäst. Jag ville vara bäst. Vi sa en del skit om varandra eftersom vi inte kände varandra. Många, många år senare råkade vi av en slump hamna på samma bar – och vi har varit vänner sedan dess. Jag har gjort konserter med Gorillaz och spelat på deras skivor. Vi har många gemensamma vänner och jag gillar att umgås med honom. Han är en toppenkille.
Och Blur har precis släppt en ny singel. Har du hört den?
– Nej, det har jag inte! Vad heter den?
”The narcissist”.
– Wow. Den killen saktar aldrig ner.
Det kommer ett album i juli – ”The ballad of Darren”.
– Haha. Det ser jag fram emot. Senaste Blur-albumet hade några fantastiska låtar.
Vad tyckte du om Beatles-dokumentären ”Get back”?
– Otrolig. Den bekräftade allt jag trodde om The Beatles. Jag visste att de bara var ett gäng killar som improviserade längs vägen. Alla andra trodde att de var trollkarlar från en annan planet. Nej, nej, nej. De råkade bara vara bättre än alla andra.
”Adele är gräslig”
Dagens pop kretsar fortfarande mycket kring produktion och soloartister. Tror du gitarrmusik någonsin kommer att blomstra igen som under Oasis glansdagar?
– Jag hoppas verkligen det, men det ser inte bra ut. Gitarrmusik är uppdelad i två kategorier just nu. Antingen är det skrikig amerikansk rock eller så är det gitarrpop med syntar ovanpå. Band som The 1975 klassificeras numera som gitarrmusik. Jag är ledsen, men det håller inte. Det verkar inte finnas något som ens påminner om Stones, Oasis eller Stone Roses. Är rocken död? Jag vet inte. Men jag gillar inte vad jag hör. Jag hatar skrikig rock. Håll käften, vi ses senare.
Brittisk musikexport verkar för tillfället handla om, typ, Lewis Capaldi.
– Jag förstår helt enkelt inte den typen av musik. Om du har oturen att höra en Lewis Capaldi-låt har du hört dem alla. Adele är gräslig. Brittisk musik är hundskit just nu. Harry Styles? Whatever.
Adele och Ed Sheeran tackade nej till att uppträda på kungakröningen. Man skulle nästan kunna tänka sig att du också stod på deras lista.
– Jag blev inte tillfrågad. Och även om jag hade blivit det skulle jag inte ha gjort det. Jag är ingen rojalist. Jag har ingenting emot kungen, men jag bryr mig inte ett skit om honom. Eller hans barn. Det spelar ingen roll. Jag är en större fucking kunglighet än de någonsin kommer att bli.
”Council skies”, det nya albumet med Noel Gallagher’s High Flying Birds, släpps i dag.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik