Maiden, ni får oss att gå sönder

Ett gig i mängden för bandet - men deras glädje får det att kännas som världspremiär

MALMÖ. Det finns inget att vara orolig för.

Det är att ha roligt de är här för.

Iron Maidens tidsresa är en succémusikal.

Det är, fortfarande, otroligt att de lyckas.

Förra sommaren såg jag den här showen i en hockeyhall i New Jersey. För Iron Maiden var det ett gig i raden, men för mig var det stort.

Att få se ”Maiden England”-­temat från 1988 återupplivas. Att se ”The clairvoyant” mot den isblå kulissen. Att svepas in i den passivt dramatiska ”Seventh son of a seventh son”-epiken.

Ett år senare gör de exakt samma sak i Malmö. För Iron Maiden är det ett gig i raden, men det ser ut som om det är världspremiär. Som om de inte alls har spelat samma låtar, på samma sätt, mot samma kuliss, vecka efter vecka.

Noga repeterat

Hur är det möjligt?

Å ena sidan är det en sorts ­noga repeterad musikal de reser runt med.

Allt är förutbestämt, känt och bekvämt: Steve Harris ruscher och kulspruteposer, Janick Gers bråk med Eddie, Nicko McBrains grimaser på storbildsskärmen. Det enda som verkar spontant är Bruce Dickinsons mellansnack.

Å andra sidan är det omöjligt att se igenom. Det känns, verkligen, som om glädjen är äkta. Och när låtlistan är så omsorgsfullt vald, så minutiöst dynamisk, varför skulle de ändra ­något i den?

De ställer lättköpta hits bredvid stora, tålmodiga utsvävningar. De får i kväll spela med ett skramligt, vindpinat arenaljud, som i början får Bruce Dickinsons röst att flyga bort, men det gör ingen stor skada. Den kärleksfulla och kollektiva stämningen är lika viktig som hur låtarna låter.

Sjunger i kapp

Jag går sönder när jag i ”Wasted years” ser ett barn i femårsåldern hänga med ena armen runt pappas axlar, och den andra upp i ­luften, medan de leende sjunger i kapp till Adrian Smiths ord från 1986:

”Face up, make your stand, and realize you’re living in the golden years.”

Lika lyckliga

Båda lika inlevelsefulla. Båda ­lika lyckliga. En tvågenerationskör som sjunger om det subtila, det alltid underliggande, som gör Iron Maiden till ett alltid sevärt band:

Glädjen, tacksamheten, över nuet och publiken, livet och musiken.