Eld & onda Eddieögon

Så många får Iron Maiden i Malmö - låt för låt

helskärm

Moonchild 

Gråtbra början. Seven deadly sins-rösten, eldsmällen och attackentrén. Synd att Bruce knappt hörs. 

Can I play with madness

Så länge en konsert har hundraprocentig Seventh son of a seventh son-halt är det en fantastisk konsert.

The prisoner

Värmande allsång i den lite undervärderade flyktsången från The number of the beast.

2 minutes to midnight 

De slängiga verserna slarvas fram en aning. Men bryggan… Ack, den bryggan. 

Afraid to shoot strangers 

Tempot vrids ned. Effektivt när den kufiska tretakten slår över till den vackra refrängslingan. 

The trooper 

Det låter ofta som om de har för bråttom genom soldathistorien, men i kväll görs den perfekt. 

The number of the beast 

Eldpelare och onda Eddieögon över scenen. Bra gjort att få en så uttjatad låt att verka så livfull. 

Phantom of the opera 

Bruce spexar med elden i en av setlistans mest ombytliga kolosser. 

Run to the hills 

Allmän favorit. Motsatsen för mig. Eddie vaggar ut i soldatmundering under gnistregn.

Wasted years 

Det är den här som ska ha klassikerjublet. Adrian Smiths riff är hårdrockshistoriskt. 

Seventh son of a seventh son 

Mäktigt när mörkret gör scenbygget rättvisa. Den vulgärt snygga spåkule-Eddie höjs upp, mellan brinnande statyetter, medan showen får sjunka ned i dunkel, mystisk långsamhet. 

The clairvoyant 

Låten som fick mitt tolvårsjag att börja älska hårdrock. Existentiell kris i texten. Nostalgisk härva i mitt bröst. 

Fear of the dark 

Bruce plojar, som vanligt, med ångesten i första verserna. Det är glömt när balladen heavy metal-gasar och Steve Harris gör sin stöllrusch.

Iron Maiden 

Det punkigt primitiva gör sig bra i kylan. Seventh son of a seventh son-omslagets Eddie hissas upp, komplett med sprattlande fostersäck i näven.

Extranummer:

➕➕➕

Aces high 

Powerslave-starten görs behärskat bra. Den blir inte den kamikazeattack som den kan vara. 

The evil that men do 

Den är så oändligt välgjord, så omöjlig att motstå, även när den går på rutin. 

Running free 

Det hurtiga tonårsrallyt tar alltid udden av finalen, tycker jag. Men Nicko gör ett trumsolo av unikt sympatisk sort: det är kort och på skoj.