Kungligt, Prince

Per Magnusson

Konserten ett enda långt extranummer

helskärm

ROSKILDE. Det finns lika många sätt att älska honom på som han har namn.

I kväll är artisten vi återigen känner som Prince en skamlös underhållare.

Och vi älskar honom för det.

Prince Rogers Nelson. The artist formerly known as Prince.

Symbolen. Att en av världens största artister verkligen snart står på en dansk åker för sin första skandinaviska festivalspelning någonsin – en av fem konserter i Europa i sommar – överskuggar allt annat. Det märks redan på backstageområdet vid tidig lunchtid. Syret försvinner

i presstältet när det fylls med tyska, italienska, finska, svenska, danska journalister. Redan tidigt samma morgon har de första fansen börjat köa vid Orange scen.

Och så, bara en kvart sen, står han där med en mäktig blick.

”Well, jag är Prince. Det är inte ni”, säger den.

Dansar som det vore 1984

Han ser inte ut som en 52-åring

i akut behov av dubbla höftledsoperationer efter ett livslångt dansande i högklackat. I stället dansar han bara vidare som vore det först 1984 och sedan 1999.

Öppningen talar för sig själv.

”Let´s go crazy” blir ”Delirious” och ”Let´s go crazy” igen.

Prince formligen förgriper sig på sin gitarr och följer upp med ”1999”.

Redan då står det klart att kvällen knappast kommer att gå i jazzfunkens tecken. Konserten är tvärtom ett hitmedley, ett enda långt extranummer om ni så vill.

”Controversy”. ”Why you wanna treat me so bad?”. ”Take me with U”.

På scen äger han fortfarande – 34 år in i karriären – en spöklik timing, närvaro, humor och vad som brukar kallas för stjärnstatus. Men det här är någonting helt annat. Prince stjärnstatus är en uppläxning av andra artister.

Gudabenådad falsett

När han i ”Little red Corvette” släpper ut sin gudabenådade falsett att sväva fritt över Dyrskuepladsen är det som om någonting går sönder av lycka inombords.

Han gör samma sak i en glimt av ”Nothing compares 2 U” och det blir stunden som fäller avgörandet. Om Prince knackar på min dörr i morgon konverterar jag till Jehovas vittnen. Där och då, utan diskussion.

”Do you mind if I play my guitar for a little bit? undrar Prince sedan innan ett visst gitarrsolo i ”Purple rain”.

Bedårande kväll

Blir det stundtals så skamlöst att syntriffen tappar smaken?

Nja.

Är inte Sly & the family Stone-allsångsutflykterna väl utdragna?

Tja, kanske.

Saknar inte rockrecensenten ”Sign o’ the times”?

Ja, jo. Men scenljuset färgar himlen lila och det är en alldeles bedårande kväll.