Hur bra som helst, Hives!

Håkan Steen

Lika kul att höra "Hate to say I told you so" än en gång

HULTSFRED. Ja, vad trodde ni?

The Hives är The Hives även i kväll.

Hur bra som helst, alltså.

Det börjar nästan kännas fånigt, det här. Jag har recenserat The Hives fler gånger än jag minns. Och det blir tokhyllningar och superlativkramper varje gång. Jag inser att jag framstår som en fanclubordförande.

Men vad göra? Jag älskar ju dem förbehållslöst, blir fortfarande så väldigt imponerad varje gång, så djupt charmad, så barnsligt upprymd.

Att det inte alltid blir femmor beror egentligen bara på att de bedöms utifrån Hives-skalan, efter alla gig vet jag när de kan ännu lite bättre.

En delikatess

Den här gången kommer The Hives mitt i festivalen, inte sent sista kvällen som de brukar. De är huvudrätten i Hultsfred, säger Howlin’ Pelle Almqvist.

Och nog sveper de ihop en smakrik rock’n’roll-delikatess till Hawaiishow alltid.

Chocköppning med ”Hey little world”, Main offender” och ”Try it again” och sedan rullar det vidare. Bara dödliga punkskott, ingen fyllning.

Hives har sett fram emot det här under sina många och långa utlandssvängar under året, tändningen går inte att ta miste på.

Det syns på Chris Dangerous mäktigt höga stockföring, det känns i Dr Matt Destructions rullande bas, det hörs i varje stötigt dubbelriff Nicholaus Arson och Vigilante Carlstroem fräser iväg.

Kvällen till ära premiärspelar de en helt ny låt, den rappa punkstänkaren ”A thousand answers”, och hyllar kompisarna i Hellacopters med en monsterversion av ”(Gotta get some action) Now!”.

Går inte att tröttna

Men det är faktiskt lika kul att få höra ”Hate to say I told you so” ännu en gång.

För det går tydligen inte att tröttna på The Hives.

Jag är avundsjuk på er som får se dem i Stockholm i kväll.