Sargad vilde – med värme
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-08
till Kris Kristofferson
TOMELILLA. Historieberättaren Kris Kristofferson stuvar in så mycket värme han fortfarande förmår i varje stavelse.
Trots – eller tack vare hans ålder – är det djupt rörande.
Trädgården är inbäddad i högsommargrönska, backdropen är ett Österlenskt slott och Christian Kjellvander har just gett oss ömsint älskvärda ”Paige” och ”Two souls”.
När Kris Kristofferson småjoggar upp på scen till spontana applåder ser han ut som den Västern-vilde han så ofta spelat på vita duken.
Att lyssna till 74-åringens sånger är som att lyssna till din morfars anekdoter från svunna tider. Rösten är sargad och får kämpa för de höga tonerna och munspelet i ”Me and Bobby McGee” spelas med mycket möda och visst besvär. Åldern må ta ut sin rätt, men Kristofferson tar igen massor på värme, humor och gråskäggig charm.
Tre äktenskap
”Do you like paying a lot of money for a ticket watching an old fart blowing his nose?” frågar han och snyter sig bakom ett varggrin.
Svaret är ja.
För när den skäggige sjunger ”It’s a shame to make the same mistakes again” i ”Nobody wins” gör han det med rösten av en man som genomlevt tre äktenskap.
”Vill höra mer”
Sista sången heter ”Please don’t tell me how the story ends”.
Jag vill bara höra mer av Kristoffersons historia, aldrig slutet.
➕➕➕➕
Kris Kristofferson
Plats: Kronovalls vinslott, Tomelilla. Publik: 1?300. Längd: 90 minuter. Bäst: ”The Heart”, som Kristofferson skrev till sin svenska far. Sämst: Att som publik dra högljudda rödvinsvitsar under ”Sunday mornin’ comin’ down”. Fråga: Varför äger inte alla konserter rum här?