Trasig pop med hjärta
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-13
Babyshambles är knappast en wow-
upplevelse
HULTSFRED. Där ser man.
Den här gången är Pete Doherty ingen tragisk trafikolycka på scen.
Till slut lyckas han faktiskt leverera ett godkänt haveri.
Pete Doherty är inte försenad.
Han är snarare för tidig.
Konserten tjuvstartar, som ni ser härintill, med ett kort och improviserat slöjam.
Men den riktiga spelningen är knappast en lika stor wow-upplevelse.
Pete och resten av Babyshambles svajar in från höger, trär på sig instrumenten och ragglar sen fram igenom ett 70 minuter långt set.
Slirar rätt – ibland
Det är, som vanligt, väldigt svårt att beskriva en konsert där Doherty håller i taktpinnen. Hyn har en blek nyans som brukar locka till sig asätande fåglar. Blicken verkar befinna sig på planeten Merkurius och hela scennärvaron är över huvud taget?…?någon annanstans.
Pete krafsar på gitarren, duttar lite i ett munspel och säger obegripliga saker till publiken.
Och utan att något känns speciellt märkvärdigt är konserten sju ljusår bättre än gruppens förra totalfiasko i Hultsfred.
Enligt Babyshambles högst personliga måttstock kan vissa partier till och med beskrivas som fokuserade.
Fråga mig inte hur kaosbandet gör. De verkar ju inte ens intresserade av att spela i samma takt eller tonart. Men ibland slirar de helt rätt.
Enastående slut
Då blottas också ett hjärta och flera trasiga popmelodier som utklassar det mesta som exporterats från Storbritannien under 2000-talet.
Framför allt när Pete dammar av några gamla Libertines-nummer.
Babyshambles signaturmelodi – ”Fuck forever” – kommer naturligtvis allra sist.
Och i kväll låter den alldeles enastående.
Som en depraverad och sönderknarkad ”Born to run”.