Det kunde ha varit mycket värre

Jenny Seth

KÖPENHAMN. It’s not right but it’s ok. Om man ska uttrycka det väldigt snällt.

Whitney Houston är inte alls i form för en comeback, men hon tar sig igenom den.

Alla konserter handlar om förväntningar. Ingen kan på allvar ha trott att Whitney Houston skulle låta och se ut som hon gjorde för 25 år sen, eller för all del för 11 år sen på senaste turnén.

Ansiktet är svullet, rösten hes och hon rör sig snarare som en 60-åring än som den 46-åring hon är. Rockgubbar kan komma undan med att bli slitna, r’n’b- och poptjejer har det svårare.

– Jag ska vara ärlig. Jag är trött och redo att åka hem, erkänner hon andfådd och berättar att de senaste månadernas turnérande har tärt på krafterna.

Falskt och långsamt

Men det kunde faktiskt varit ännu värre. För någon som varit helt under isen hela det senaste decenniet är det smått fantastiskt att hon ens dyker upp.

Dessutom med en riktigt bra ny skiva i bagaget. Det låter falskt emellanåt och tempot är lågt, men hon raglar åtminstone inte omkring eller mimar sig igenom konserten som zombie-Britney.

Ibland känns hon som den överförfriskade svamlande släktingen som alla på festen är nervösa för ska spåra ur. Men oftast lider man med henne.

Höjningen spricker

Den sista höjningen i ”I will always love you” som hela publiken väntat på, och fruktat, mynnar ut i ett sprucket ylande. När den forna superstjärnan böjer huvudet och begraver ansiktet i händerna är det svårt att hålla tillbaka tårarna.

Konserter handlar inte bara om förväntningar utan också om förhoppningar. Alla i publiken höll nog tummarna för att glittret i ögonen ändå skulle finnas kvar och att änglarösten på något mirakulöst sätt skulle överleva crackmissbruk och ålder.

Tyvärr blev det inte så.