Lekfullt, smart och nostalgiskt

System Of A Down

Plats: Green Stage, Getaway. Publik: Festivalens största. En bit över 10 000? Längd: Knappt 90 minuter. Bäst: ”Question!”. Sämst: ”Chop suey!” blir mäktig av responsen, men spelas lite avmätt. Fråga: När blir nya skivan klar?

System Of A Downs kvalitet är att alltid vara fullt av överraskningar.

Deras bästa i kväll?

De är på bra humör.

För tre år sedan såg jag Serj Tankian i Göteborg under hans soloturné.

När ett System Of A Down-fan önskade ”Chop suey!” svarade han:

– ”Suck me!”, is that what you said?

Då kändes det som att han hade svala känslor för bandet.

Nu känns det som att han behöver det i själen.

Han dansar genom låtarna, både kroppsligt och musikaliskt.

På samma sätt sipprade helig studiovrede ut i maj när Daron Malakian postade ett inlägg om att sångarens krav har gjort att de inte redan har släppt ett nytt album.

Osämjan borta

Nu känns det som att den osämjan har fastnat i tullen.

De ler mot varandra och leker sig fram genom en setlista som visar hur innovativa, intelligenta och inflytelserika de var på sina fem album mellan 1998 och 2005. De hanterar musiken som om de har tämjt den och kan styra den hur de vill.

Detaljer vrids om, men stommen står fast.

Pendlar mellan stilar

De pendlar från growlande ös i ”Prison song” till larvig lekfullhet i ”I-E-A-I-A-I-O” (jag önskar högt att den är en astronomiskt osannolik hälsning till Gustaf Frödings ”å i åa ä e ö”).

Ironiskt självömkande

De är ironiskt själv­ömkande i oironiskt fina ”Lonely day”, men kunde inte vara på större allvar när Serj Tankian sätter sig på knä och talar introvert om det armeniska folk­mordet inför ”Holy mountains”.

Lite känns det som en korttidsnostalgisk resa med en av 00-talets viktigaste hårdrockshändelser (fältet gungar av kroppar som var tonåringar när ”Toxicity” slog ned).

Mest hoppas jag att glädjen är äkta och att den gör dem till ett band som släpper ny musik igen.