Slugt, urbant & alldeles för kort

Markus Larsson

Bobby Womack sjunger så draperierna fladdrar - men tänder ändå aldrig till

Kan hela soulhistorien få plats i en och samma ­person?

Från 50-talet och fram till i dag?

I så fall heter den a­rtisten Bobby Womack.

Egentligen räcker det att få höra ”Harry Hippie”.

Det är en av soulmusikens mest fulländade låtar. Jag har spelat den pinsamt mycket. Och när Bobby Womack redan i tredje ­låten leder in publiken i det kanske sorgligaste ”sha la la”-partiet som släppts på skiva väcks genast förhoppningen om en extra­ordinär konsert.

Womack har fortfarande en röst som kan få scendraperierna att fladdra. Med tanke på vad 69-åringen har gått igenom är det ett under att han över huvud taget ­andas. Han har förlorat två söner, den ene begick självmord och den andre dog som spädbarn. Han har överlevt otaliga missbruk och cancer.

Skattkammare

Och han har uppträtt och spelat och hängt med soulmusikens största namn. ­Eller till och med gift sig med deras fruar (Sam ­Cookes änka).

Womack var verkligen med och kan berätta om hur det var när Sam Cooke och Sly Stone och Aretha Franklin och Wilson Pickett slog igenom. Radiojournalisten Mats Nileskär har gjort flera specialprogram om honom där han pratar ut om sitt liv. När det gäller stories är Womack en skattkammare som får draken Smaug att andas i en påse.

Det var för övrigt från en inspelning av Bobby Womack, ”(If you want my love) put something down on it”, som Rod Stewart lånade stråkarna till sin discosingel ”Do ya think I’m sexy?”.

Konserten kunde lätt ha blivit ett potpurri av välkända karaokehits. Men tack vare ett fenomenalt tolvmannaband blir det i stället slug och urban blaxploitationsoul från den mörka sidan av gatan. Låtarna rumlar hemåt alldeles för sent, ofta med kläder som luktar dåligt samvete.

Ser cool ut

Den bastanta trummisen Bubba Bryant spelar med stor känsla och precision utan att röra en min. Blåssektionen har solglasögon. Gitarristen Nate LaPointe står mest och ser cool ut. Och kören, där bland annat Bobbys dotter GinaRe Womack ingår, sjunger så att billarmen nästan börjar ­tjuta ute på parkeringen.

Men det är klart. En show som bygger på gospelutlevelse och ”Are you with me?” och ”Can you feel it?” och ”Say yeah!” skulle ha tjänat på en större publik, gärna en fullsatt lokal.

Womack tänder aldrig riktigt till. Det här är ingen kväll han brinner för och ­setet blir också kortare än vanligt.

Allt känns lite för kort och snopet.

Bobby Womack går inte av scenen till stående ovationer - han skyndar iväg.

Hela låstlistan

Across 110th street

Nobody wants you when you’re down and out

Harry Hippie

Daylight

I wish he didn’t trust me so much

That’s the way I feel about cha

The bravest man in the universe

Deep river

Lookin’ for a love

A change is gonna come

Jesus be a fence around me

(No matter how high I get) I’ll still be looking up to you

I can understand it

Extranummer

Love is gonna lift you up

Bobby Womack

Cirkus, Stockholm. Publik: Beklämmande liten (till antalet). Längd: 85 minuter. Bäst: ”Harry Hippie” och ”Deep river”. Sämst: Det bekväma och pliktskyldiga anslaget mot slutet.