Laddat med dekadens och ond bråd död

Per Magnusson

till Martha Wainwright

MALMÖ. Visst har Martha Wainwright stora skor att fylla.

Men med Piafs chanson i notstället blir det ändå en hisnande resa.

Även för oss som knappt förstår att trottoir betyder trottoar.

helskärm

Familjen Wainwright räds inte de stora uppgifterna. Broder Rufus gav sig på Judy Garland. Att syster Martha tar sig an gamla goda Édith Piaf känns minst lika logiskt.

Hon har den dramaskola-bakgrund och det artistiska temperament som krävs för att ens våga ta i ikonen med tång.

Fullt temperament

Inför sittande, frankofilt rödvinspimplande publik ger Martha ett sympatiskt och lite blygt intryck. Med sig har hon en ytterst lyhörd och dynamisk trio.

Ömsom tassar de på tå, ömsom visar de prov på temperamentet hos en parisare med parkeringsböter.

Mellan sångerna förklarar hon pedagogiskt vad sångerna handlar om för oss som hade den tveksamma smaken att studera tyska.

Olycklig kärlek

Dansgolvsromansen ”La foule”, koketta triangeldramat ”Le brun et le blond” och fåniga ”Le metro de Paris” är så laddade med halsbrytande dramatik, dekadens, komik, olycklig kärlek och ond bråd död att man glömmer att Wainwright inte har hälften av Piafs vansinniga pondus. Men herregud, vem har det?