Deportees: "Är mer synd om grisar som aldrig fått andas frisk luft än lejonet Cecil”

Bandet kritiska mot godtycklig empati – inför nya, efterlängtade skivan har de tänkt mycket på undergången

Det har tagit fem år och 1 600 kasserade idéer att spela in uppföljaren till kritikerrosade ”Islands & Shores”.

Nöjesbladet har träffat Deportees för att prata om nya plattan, den stundande undergången och lejonet Cecil.

– Miljöfrågan har blivit otrendig, säger Peder Stenberg.

Redan 2012 berättade sångaren Peder Stenberg, 37, att Deportees befann sig i ett ”kreativt zenit”. Men uppföljaren till den kritikerrosade ”Island & Shores” från 2011 har dröjt.

På fredag släpps bandets nya singel ”Love Me Like I'm Gone” och i oktober kommer fullängdaren ”The Big Sleep”.

– Inspiration är en oberäknelig kraft. Ur ett marknadsperspektiv hade det förmodligen varit bättre att försöka släppa något för att behålla ett momentum men vi har hela tiden varit på det klara med att det får ta den tid det tar, berättar sångaren Peder Stenberg.

– Det har tagit lång tid men skivan har i princip varit klar sedan i februari, fyller gitarristen Anders Stenberg i.

Sedan dess har Umeåkvartetten ägnat tiden åt att vrida och vända på det mesta.

– Det är smågrejer för att få lugn och ro i själen, säger Anders Stenberg.

Är ni kontrollfreaks?

– Jo men det är vi väl. Vi är väl inte så jättebra på att avsluta. Det är en del av Måns Lundbergs (producenten, reds anm.) jobb. Hade vi fått fria tyglar hade det väl blivit lite ”Chinese Democracy” över det, säger Peder Stendberg.

”Som ett samlag”

Med tanke på vilken succé ”Island & Shores” blev är det inte konstigt att en viss prestationsångest infunnit sig under arbetet med uppföljaren. För runt ett och ett halvt år sedan drabbades Deportees av skrivkramp.

– Vi gick lite in i väggen och när man sätter för hård press på sig själv blir det inte lika roligt. En kille på skivbolaget gjorde en lite olämplig liknelse när han hörde om våra våndor. Han sa åt oss att tänka mer som ett samlag, om en person säger att nu måste jag göra det bästa samlaget någonsin, då blir det inte ett bra samlag. Även om det är en lite buskisartad jämförelse så är det lite så, säger Peder och skrattar.

Har kasserat 1 600 idéer

Bröderna har svårt att sätta fingret på exakt vad som hände när det vände men till slut släppte spärren. Då hade bandet kasserat runt 1600 idéer med riff, versmelodier och texter.

– Det låter lite klyschigt men ofta är de enkla idéerna bäst, säger Anders Stenberg.

”Island & Shores” präglades av Peder Stenbergs panikångest. En känsla som sångaren förde över till en bredare politisk diskussion. Peder och Anders har sina rötter i 90-talets punk och hardcorescen och även ”The Big Sleep” genomsyras av politiken, även om bandet har rört sig från plakatpolitik av typen ”kött är mord”.

– Den tar avstamp i förlorarna, de som inte har en röst. Det känns som att det är fulare än någonsin att förlora.

– Skivan är politisk på det sätt som vi alltid har varit politiska. Samtidigt har vi ett mer politiserat popklimat i Sverige i dag. När vi släppte ”Under the pavement – the beach” kände vi oss mer ovanliga.

”Undergången kommer”

Det slående omslaget till ”Island & Shores”, en bild på en kvinna i slöja, blev mycket omtalat. Till ”The Big Sleep” återvänder Deportees till strandtemat.

– Det är en enkel symbolik. Livet på stranden är som vanligt, folk har jättetrevligt men himlen ser helt sjuk ut. Den tornar verkligen upp sig på ett domedagssätt. Genom populärkulturen har vi lärt känna en typ av undergång som antingen är Armageddon, kärnvapenkrig eller utomjordingar som kommer. Men kanske är det precis det här som är undergången?, säger Peder och fortsätter:

– Vi har allt större ekonomiska ojämlikheter och miljöfrågan har helt plötsligt blivit otrendig. Det är den stora sömnen. Undergången kommer och vi lever livet som vi alltid har gjort.

Tänker du mycket på undergången?

– Inte som en klassisk domedagsprofetia. Men det är som jag säger på skivan, tänk om det är precis det här som är grejen. Fåglarna kvittrar och du köpte precis ett par nya jeans och så missade du undergången och att göra något åt den. På det sättet tänker jag på undergången.

Det är som med lejonet Cecil, det krävdes ett gulligt djur för att väcka folks empati.

– Ja. Människor mordhotar en tandläkare från USA för att han skjutit ett lejon men samma människor kanske ändå köper kött som gått genom en ganska risig slaktindustri. Det är mer synd om grisen som kanske aldrig fått andas frisk luft och som levt hela sitt liv med lunginflammation än lejonet Cecil som ändå fick leva 13 år.

– Det är klart att det är makabert att en amerikan betalar en halv miljon för att åka till Afrika och skjuta ett älskat lejon med pil och båge, det kan man inte förneka. Men det är ändå väldigt märkligt hur folks empati triggas. Folk ser en bild på en överfull båt på Medelhavet och bara bläddrar vidare medan empatireglagen går på max över Cecil. Det känns så godtyckligt.