Större, bättre & coolare

Håkan Steen

GÖTEBORG. Mycket av 90-talets indierock låter hopplöst föråldrad i dag.

Pavement låter bättre än någonsin.

De får gärna göra comeback om tio år igen.

Återföreningar är i grunden onda. Legendariska artister sticker hål på magibubblor för pengarnas skull.

De enda som egentligen kan göra comeback är de som aldrig har byggt sin grej på ungdom och image.

Som Pavement. Efter många års vägran från bandledaren Stephen Malkmus sida är de kaliforniska lo fi-legendarerna ute på lång reunion-resa över hela världen.

Vrålande trummis

Bandet som kanske mer än något annat personifierade hela Generation X-kulturen såg inte ut som popstjärnor då, på 90-talet, och de ser nästan likadana ut nu. Deras uttryck, med skumma låttitlar och en väldigt ... skev dynamik, var dessutom så vid sidan av allt att det fortfarande inte finns något band som kommit i närheten, trots att otaliga har försökt.

Så det finns liksom inget som kan bli patetiskt med ett Pavement i 44-årsåldern.

Pavement levererar vad man nog får kalla ett greatest hits-set, i den mån det går att tala om hits för en grupp som är betydligt större nu än när de fanns.

”Stereo”, ”Cut your hair”, ”Trigger cut” och givetvis ”Range life”, men också en tidig halvobskyritet som ”Box elder”.

Kvintetten spelar dem dessutom bättre – ledigare, coolare – än

någonsin.

Vi som såg dem då känner igen formationen, skjortorna, infallen. Malkmus på slö sång till vänster, med trummisen Bob Nastanovich som spontanvrålande sidekick på andra kanten. Malkmus och Scott Kannbergs gitarrer vindlande och vinglande i friform, för att raskt explodera över i en närmast insmickrande refräng som ”Shady lane”.

Skruvad väg framåt

Det är därför Pavement fortfarande låter bra. Hur aviga och möjligen ironiskt skruvade de än blir finns det alltid en tydlig väg framåt i knepigheten. De skrev alltid låtar.

Helt tidlösa sådana, vågar jag påstå.