Revanschen på kritikerna
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-23
Takida: Det funkar ju även om folk skriver skit om oss
Sverige kärade ner sig i en krullig jänta vid namn Sue.
Och Takida tog på allvar klivet från de norrländska skogarna.
– Vi är som Cornelis Vreeswijk med distpedal. Alla kan plinka med, säger gitarristen Mattias Larsson om bandets succéår.
Mattias Larsson, 32, fingrar på den vackra nallen av brons. Sen tittar han på sin barndomsvän Tomas Wallin, 33, och börjar skratta åt ett gammalt minne.
– Sug på den här, Tomas. Hade du sagt att vi skulle vinna en Rockbjörn när vi började lira för tjugo år sen hade jag sagt ”jo, tjenare. Som din jävla gitarr låter”!
Mer poppis än Kent
Men han blir allvarlig när han försöker summera bandets stolthet över att ha vunnit i kategorin Årets svenska grupp – över band som Kent och In Flames.
– Det är jävligt kul och väldigt stort. Det som gör det så stort är att det är folket som röstar. Det är det enda som är viktigt, säger han.
Takida har vandrat – som det så slitet heter – den långa vägen. Efter tio år ihop är de omåttligt populära i sina hemtrakter i Västernorrland. Långt innan vare sig skivkontrakt eller Itunes fanns hade de trogna fans som skickade några sedlar i ett brev och fick en knastrig demo med låtar till svar.
– Jo. Man har hunnit bocka av en del grejer i karriären. När vi började stod vi och harvade på i ett omklädningsrum till en gympahall hemma i Ånge, säger gitarristen Tomas Wallin.
De dagarna är ett minne blott. 2008 var året då Takida fick en biljett till stjärnorna tack vare en gigantisk hit. Den Creed-doftande balladen ”Curly Sue” gick fram som en skördetröska på radiokanalerna, och krossade ett gammalt rekord när den höll sig kvar på Trackslistan i hela 50 veckor.
”Har andra låtar”
– Det är skitkul så klart, men det roligaste är att folk börjar upptäcka att vi faktiskt har gjort andra låtar också, säger Tomas Wallin.
Det här priset bevisar att ni är stora bland folket. Men de flesta musikkritiker gillar er inte lika mycket...
– Nej, så är det ju. Ibland blir man förbannad när man läser recensionerna, men vad ska man göra? säger Mattias Larsson och suckar.
Passar för lägereld
– Vi anses för enkla. Man kan ju spela låtarna med en gitarr vid lägerelden, vi är som Cornelis Vreeeswijk med distpedal. Alla kan plinka med, fortsätter han
Sen tummar han lite på sin nyvunna Rockbjörn igen och börjar le.
– Det funkar ju uppenbarligen ändå, även om folk skriver skit om oss, säger han.