Överpatriotiskt men väldigt spännande

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-16

I samma ögonblick som zombierna i ”Resident evil 4” började rusa mot oss förvandlades skräckgenren i ett slag från hasande fasa till adrenalinstinn panik.

”Splinter cell: conviction” är på god väg att göra samma sak för smygspelen.

Agenten Sam Fisher har blivit ett rovdjur, med nedsläckta nöjesfält och högteknologiska baser som sina jaktmarker. Framgång stavas rörelse och aggression, och även om man har tillgång till tekniskt avancerad utrustning är känslan att Fisher skulle ha klarat sig med bara tänderna.

”Convictions” enda problem är Tom Clancy, en karl som borde förpassas till de bokställ på amerikanska bensinstationer där han hör hemma. Historien andas som tidigare unken USA-patriotism och Fisher, nu sin egen agent och med silverstänk i håret, är och förblir en träbock trots de hämndlystna repliker som morras fram mellan tänderna.

Men ”Splinter cells” nya tempo klarar sig utmärkt utan elegant story. Här finns ett av spelhistoriens smidigaste cover-system och skärmen skiftar sömlöst till svartvitt när Fisher är dold i skuggorna. Borta är staplar och mätare som stör spelupplevelsen. Haken är möjligen att en skicklig smygare tvingas uppleva halva spelet utan färger.

Huvudnumret kompletteras av ett utmärkt – men ack så kort – co-op-läge som ger mersmak. Nästa gång vill vi ha sällskap hela vägen.