Svenskarna skapar världens absolut bästa multiplayer

Peter Ottsjö

till Battlefield 3

FPS Jag har en god och en dålig nyhet.
Det fina med haussen kring ”Battlefield 3” är ju att svenska studion Dice äntligen får vad de förtjänar. Under tio år har de oförtrutet försökt få hela världen att förstå varför deras multiplayerbataljer – episka slag med tanks, jetplan och hetsiga markstrider – är bäst i världen. År för år, spel för spel, har de byggt upp en allt större supporterskara. Fjolårets ”Battlefield: Bad company 2” sålde visserligen i rätt sensationella nio miljoner exemplar – men det hade ett problem; det var inte den raka uppföljaren till ”Battlefield 2” som alla fans så länge drömt om.

Multiplayer bättre än någonsin

I år har alla lyssnat. Varenda spelmagasin har haft ”Battlefield 3” på omslaget, förläggaren Electronic Arts bränner en miljard kronor i marknadsföring och till och med Sveriges Television gjorde ett inslag på nyheterna häromkvällen. Om Dice någon gång vill hålla ett tacktal ska de heller inte glömma sin värsta konkurrent. Jämsides med ”Call of duty: Modern warfare 3” har Dice kunnat positionerna sig som den kaxiga uppstickaren, som den tekniskt överlägsna utmanaren, som gänget som vill ta över FPS-tronen.
Och den goda nyheten är att Dice aldrig gjort bättre multiplayer än i ”Battlefield 3”.
Militarianördarna – de medelålders män vars subkultur går ut på att lära sig varenda fordonsbeteckning och alla vapens prestanda – skulle antagligen drabbas av arytmi om de såg de krigsteatrar den svenska studion byggt upp. Ta ”Operation firestorm” där striderna rasar runt ett enormt brinnande oljefält. Jetplan dånar fram över himlen, stridsvagnar rycker fram från alla väderstreck och granater får hela byggnader att kollapsa. Ibland får man helt enkelt ta en kula för det panoramat – i synnerhet när det ritas upp på en prestandatung PC.

Flörtar med CoD

Dice varvar de storslagna fordonsdominerade kartorna med tätare ”Call of duty”-flörter som välbekanta Operation Métro, där man i kartans mellanakt pepprar insidan av Paris tunnelbana. Eller Grand Bazaar där man har en genomsnittlig livslängd på ungefär en millimeter.
Om du spelat ”Battlefield” tidigare kommer mycket att vara välbekant. De böljande fram-och-tillbaka-uppgörelserna i Conquest och flaskhalsfajterna i Rush är lika älskvärda som alltid. Klasserna har stuvats om något, möjligheterna att skräddarsy dem går långt djupare än tidigare och spelet är inbäddat i statistiktunga Battlelog – som ett Facebook för ”Battlefield 3”.
Det vore en lögn att påstå att Dice revolutionerar sin multiplayerformel. Men det märks att studion fått slipa på den där diamanten i tio år nu. Allt är så välbalanserat, så väl avvägt, så rysligt detaljerat.
Vilket leder oss fram till den dåliga nyheten.
Resten.

Här tar kärleken slut

Resten är storykampanjen och co-op-uppdragen. Där tog visst kärleken slut.
Kampanjen – förutom att historien som ska ge bakgrund till uppdragen är oväntat banal, till och med för en krigsshooter – är gjord utan ett uns av den passion som kännetecknar de lagbaserade striderna. Här finns stridsvagnsbanan, sniperbanan, banan där man skjuter lite bland kontorsmöbler och banan där några bilar exploderar i ett parkeringshus. Man betar av dem med samma engagemang som man prickskjuter på lågbudget-AI:n. Under den fem timmar långa kampanjen hittar jag bara ett inspirerat moment alldeles i slutet – det är faktiskt ganska lysande – men det är över på en minut. Och co-op-uppdragen har sin charm – men det är alldeles för få, gjorda med vänsterhanden, av en studio som blivit tillsagda av sin förläggare att alla moderna shooters har co-op nuförtiden.
Fyra plus trots allt? Ja, det får väl symbolisera att Dice gör världens bästa multiplayer.
Och hur lite allt annat betyder då.