Som att betala för kranvatten

Alfred Holmgren

Tetris ultimate är en okej version av klassikern – men nyheterna tillför inte mycket

PUSSEL Jag säger inte att det inte finns en målgrupp för ”Tetris ultimate”.

Jag säger bara att den består av något hundratal personer som bor i hyddor vävda av palmblad djupt inne i Amazonas dunklaste djungler.

Här, bland de isolerade stammarna i en av världens mest otillgängliga regioner, hittar man vad som med all säkerhet är de sista spillrorna av mänskligheten som inte upptäckt ”Tetris” än.

För oss andra, vi som både minns och kanske till och med var vid liv när Aleksej Pazjitnovs sovjetiska pusselfarsot svepte över världen på 80-talet, känns ”Tetris ultimate” ungefär lika befängt som att betala för kranvatten, taffliga Twitter-skämt om ”På spåret” eller hundbajs. Vad man än tycker om det finns det liksom redan omkring en nästan vart man än går, lika naturligt och oundvikligt som syre.

Svårt att häpna

Att recensera ett nytt ”Tetris” är en ungefär lika besynnerlig syssla. Grunden som fortfarande finns kvar där är förstås då, nu och för alltid. Men nyheterna i ”Ultimate” är om inte överflödiga så åtminstone långt ifrån överraskande. Det går att spela online, det går att utmana varandra i halvhetsiga battle-lägen, det går att köra tidsbegränsade treminuterspass eller pressa sig igenom pusselspelens svar på Le Mans.

Det går däremot inte att bli särskilt överväldigad – eller ens särskilt underhållen om man hunnit tröttna en aning på stapla sovjetiska klossar vid det här laget.

”Objektivt” billigt

”Tetris ultimate” är inget dyrt spel, förutom om man jämför med de gratisversioner som frodas i stora flockar på nätbaserade speltjänster, med alla tänkbara twister på originaltemat. En dryg hundring är på ett väldigt abstrakt objektivt plan en kanonpris för vad vissa skulle påstå är ett lika ädelt, stimulerande och slitstarkt tidsfördriv som schack.

Men om du på allvar tycker att det låter som en attraktiv deal har jag en prisvärd påse hundbajs att sälja dig.