”Det är så här ett riktigt bra ’Halo’ ska se ut”

Spela:s Jakob Svärd har testat Halo 5: Guardians – så bra är det

FPS Sugen på lite varmare väder?

Se då genast till att ladda ner ”Halo 5”-betan. Efter att ha testat den kommer nämligen året som återstår innan det färdiga spelet släpps att kännas som en ökenvandring av bibliska proportioner.

Om vi lärt oss något av denna lilla avsmakningsmeny från flerspelarläget så är det detta: att Microsoft beordrade 343 Industries att hotta upp ”Halo 2” till samlingsboxen ”The Master Chief collection” var det bästa som kunde hända serien. Trots att varumärkets nya förvaltare – som tog över serien efter att originalutvecklaren Bungie hoppade av – gjorde bort sig rätt ordentligt både vad gäller matchmaking och onlinestabilitet är det tydligt att allt nystande i den gamla klassikerns källkod lärt dem en viktig läxa: det är så här det ska se ut.

Ett riktigt bra multiplayer-”Halo”, alltså.

Efterlängtad återgång

Serien är ju som bäst när ingenting tillåts stjäla fokus från det som fick oss att älska den från första början: den perfekta balansen. 343:s första egna försök att göra någonting nytt i ”Halo 4” resulterade som bekant i ett gytter av armor abilities och andra inslag skräddarsydda för ”Call of duty”-generationen. På den fronten tycks ”Halo 5” lyckligtvis utgöra dess raka motsats: här får vi en efterlängtad återgång till det konservativa och det renodlade. Till äktenskapet mellan den laboratoriekalibrerade spelkontrollen och ens koncentrationsförmåga. Till de hundraprocentigt rättvisa förutsättningarna. Till ”Halo 2”.

Här börjar alla spelare med samma utrustning och förmågor, något som flyttar fokus till vem som kan kontrollera banorna bäst igen. Eller åtminstone skulle ha gjort det om man inte upptäckt att spartanerna i ”Halo 5” för första gången helt utan valbara hjälpmedel kan röra sig på ett sätt som gör deras futuristiska utseenden rättvisa.

Hoppa från en avsats, tryck på en knapp och du kan störtdyka med näven först för att utplåna fiender nere på marken. Håll in en annan och du gör ett raketboostat skutt åt vilket håll du vill. Tryck in en tredje och du utför en potentiellt dödlig hockeytackling. Hoppa mot en utskjutande klippa och hoppa igen för att vräka dig upp på den.

Växlar mellan natt och dag

Det här är den nyhet som gör enskilt mest för att få ”Halo 5” att kännas fräscht mitt i allt sitt retrovurmande. Och tack vare att förmågorna är tillgängliga för alla – istället för sitta fast bakom upplåsbara galler – känns de fartfyllda striderna precis lika balanserade som i ”Halo 2” och ”3”. Något som inte ens den nyvunna möjligheten att precisionssikta med alla vapen – för övrigt mest en kosmetisk förändring, vad näthatarna än säger – rår på.

Hittills har ”Halo 5”-betan demonstrerat två spellägen. Trotjänaren Team Slayer bjöd under förra veckan på två banor kallade Truth och Empire. Den förra är en given nytolkning av den snortajta ”Halo 2”-klassikern Midship, och den senare ett hyfsat underhållande litet krigsskådespel ovanpå en skyskrapa. Under veckan som gått har banrotationen istället ersatts av två remixade varianter av samma nivåer: Regret och Eden. Skillnaderna dem emellan har som mest känts försumbara – även om det i första hand bokstavligen handlat om att växla mellan natt och dag.

Lyckas inte i alla lägen

Mer iögonfallande är det helt nya läget Breakout Arena, och den Forge-skapade hologrambanan Crossfire samt dess lite snårigare remix Trench. Här kastar man sig mellan paintball-minnande skydd med ett kallt universum som enda utsikt, medan man nedgör motståndare utan möjlighet att respawna. Laget som står sist kvar vinner rundan, och de som först tar hem fem rundor vinner matchen. Det är ”Halo” möter ”Counter-strike”. Och alldeles, alldeles underbart.

Visst smolk kan förstås skönjas i det här skedet: det blåa lagets rustningar verkar smälta in i miljöerna som aldrig förr, något som i vissa situationer ger dem ett visst övertag mot de röda. Den nya spelmotorn gör även sitt bästa för att spotta och frusta ur sig 60 bilder per sekund – men lyckas inte riktigt i alla lägen. Fast konstigt vore i och för sig annat: med drygt ett år kvar till releasen är ”Halo 5”-betan tidig i ordets fulla bemärkelse.

Och grunden är alltjämt så lovande att jag redan innan betan är över börjar plågas av tanken på hur jag ska stå ut med att vänta på det färdiga spelet.

Även om vi av allt att döma inte behöver hålla ut fullt lika länge som Moses.

Jakob Svärd