Sötsliskig shmup-pastisch
Uppdaterad 2015-09-27 | Publicerad 2015-08-15
Dandy är en småcharmig 2d-shooter som snart står en upp i halsen
SHOOT ’EM UP Om det låter chockerande att ingen tidigare kombinerat shoot ’em up-genren med godisfärger och sockersöta landskap så är det för att det inte är sant. Temat kan dateras ända tillbaka till Konamis ”Sexy parodius”, via moderna munsbitar som ”Bullet candy”.
Vad ”Dandy” saknar i originalitet tar det tyvärr inte igen på särskilt många andra plan. Upplägget är en endless runner i shooter-form, där man avancerar skärm för skärm och då och då avbryts för att välja en ny powerup. Det ger spelet en stötig staccato-rytm som står i tvär kontrast till klassiska shmups silkeslena flow.
Den taktiska dimensionen sitter dels i att fiendekonstellationerna snabbt blir komplicerade; målsökande missiler trängs med nötspottande blobbar som omges av reflekterande sköldar. Varje skärm blir ett litet pussel man behöver lirka upp innan man får fortsätta mot evigheten (och framförallt fler powerups). Men även i att skotten blir svagare ju längre man håller in skjutknappen – ett fåtal välriktade rökare är alltså att föredra framför en konstant matta av eld.
Det är ett fint och oförargligt litet spel, där de varma, synthiga ljudvågorna vaggar in en i ett nostalgiskt välbefinnande.
Men snart känner man bara för låta ”Espgaluda 2” eller ”Ikaruga” skölja bort den sötsliskiga estetiken med några vågor av fräsande plasma och ond bråd död.