Hipster-plattformare med sadistiska pussel

Alfred Holmgren

Microsoft-exklusiva Kalimba är lika utmanande som vackert

PLATTFORM/PUSSEL En gång brukade man säga att de enklaste spelidéerna är de bästa.

Idag är det ungefär lika okontroversiellt som att säga till en hedgefond-mäklare att den bästa investeringen är att stoppa pengarna i madrassen.

Bortom alla överlastade sandlådespel och bedövande detaljerade historiska simulationer är egentligen plattformsspelen den genre där spelpublikens törst efter större och alltmer komplexa koncept skövlat flest konventioner. Sedan ”Braid” har knappt ens Nintendo bemödat sig med att försöka ta oss till plattformsnirvana, utan istället öst på med det ena oväntade infallet efter det andra.

Festliga gimmicks

Det primära adelsmärket är inte längre pixelperfekt spelmekanik, utan förmågan att bända tid och rum, handpixla en halvironisk retro-yta, samt gärna berätta en historia som får handkontrollen att kortslutas under ett vattenfall av tårar – om de inte istället framkallas av den sadistiska svårighetsgraden.

”Kalimba” är en påminnelse om att inte ens i grunden begåvade utvecklare får dispens från kravet på festliga gimmicks och lite skönt skruvad grafik – spelvärldens svar på stuprörsjeans och excentrisk ansiktsbehåring.

Inspireras av ”Ikaruga”

Här får vi det tveksamma nöjet att bekanta oss med ett par små tribal-troll som skuttar, studsar, ränner och rullar sig igenom miljöer som ser ut som om man lagt ”Tomb raider” under en ångvält samt fyllt dem med glödande pasteller i gemoetriska mönster. Målet är att knäcka pansarklädda plattformspussel som lånar sin höga svårighetsgrad från bland andra ”Ikarugas” monokroma mardrömsvärld. Skillnaden är att det här är lila och gröna troll som är immuna mot faror av samma färg, istället för svarta och vita skepp.

Fyndiga pussel

Om man ska plocka en enda pralin ur ”Ikarugas” luxuösa chokladask av genidrag är färgelementet ett klockrent val. Och även om ”Kalimba” kanske inte riktigt besitter Treasures mytomspunna känsla för speldesign, plus det faktum att man snabbt får klåda av de överdrivet självmedvetna dialogrutorna, är pusslen – där man styr båda troll samtidigt, med samma spak, och måste byta plats på dem i exakt rätt ögonblik för att överleva farorna – lika fyndiga som grafiken är gnistrande vacker.

Det, tillsammans med möjligheten att spela co-op, gör att ”Kalimba” faktiskt lyckas göra sin säregna lilla röst hörd i ett hav av plattformsspel som alla skriker ”titta på mig, jag är annorlunda”.

Även om man ibland blir lite sugen på att hoppa på närmaste buss tillbaka till plattformsnirvana istället.