Borde ha blivit det bästa av två världar

Nygamla Pokemon har ändå flera höjdpunkter

helskärm

ROLLSPEL Få är lika konservativa som dagens ”Pokemon”-fans. De tycks inte tröttna på att bli serverade samma saker år ut och år in. Snarare nöjer de sig med mikroskopiska förändringar i en spelserie som tuffat på i snart 20 år, och accepterar att protagonisten i animen varken åldrats fysiskt eller mentalt efter svindlande 855 avsnitt.

Och med ”de” menas ”jag”.

Levande glasstrutar

Jag har glupskt slukat det mesta som Game Freak kastat åt mitt håll. Åtminstone tills ”Pokemon”-studion och dess designer Ken Sugimori drabbades av total idétorka. Med svävande hjärnor, levande glasstrutar och hotfulla sopsäckar blev ”Black/white” en kamp om att försöka samla ihop det minst motbjudande teamet.

Att ”Pokemon” skulle utvecklas till något mer modernt och samtidigt behålla det nostalgiska värdet verkade omöjligt. Och det kändes som att det var dags att lämna en av de mest betydelsefulla spelserierna i mitt liv bakom mig.

Kort och klaustrofobiskt

Så blev jag träffad i bakhuvudet av förra årets ”X/Y”. Istället för de vanliga myrstegen framåt i utvecklingen bjöd spelen på överväldigande många nyheter. En helt ny pokemon-typ introducerades för första gången på 14 år, likaså möjligheten att utveckla vissa varelser ytterligare, samt mer dynamiska strider och moment som fick världen att kännas mer innehållsrik.

Nyversionerna av Game Boy Advance-titlarna ”Ruby” och ”Sapphire” borde vara det bästa av två världar. Sorgligt nog är det stundtals tvärtom. Med en yta som till hälften består av vatten och resten halvdöda byar är Hoenn en av de tråkigaste regionerna hittills. Till en början är alla områden avspärrade, och istället för att kunna utforska själv måste jag slaviskt följa den linjära handlingen för att komma någonvart. Som om spelet inte känns klaustrofobiskt och kort nog med sitt upplägg kan områden snabbt scannas av i jakt på unika varelser, vilket hamrar ner den redan låga svårighetsgraden i botten.

Blåser liv i de gamla spelen

Game Freak tycks inte kunna balansera mellan gammalt och nytt. Konsolens 3d-effekter slås på sporadiskt, gamla moment som koordinator-tävlingar återinförs utan att göras mer avancerade, samtidigt som saknade Battle Frontier lyser med sin frånvaro.

Trots det känner ”Pokemon”-nörden i mig likt förbannat en obeskrivlig glädje. Det blir många kära återseenden med gamla karaktärer och miljöer, det samlas varelser som aldrig förut och jag får i slutändan dyka i det annars så värdelösa havet. Mega-evolutionen från ”X/Y” blåser nytt liv i de gamla titlarna, likaså online-funktionen samt att kunna interagera mer med monstren.

”Omega ruby” och ”Alpha sapphire” är långt ifrån perfekta. Men det spelar uppenbarligen ingen större roll – varken för Game Freak eller oss lättköpta fans.

Kerstin Alex