Eufori och frustration

Alfred Holmgren

Does not commute är nästan lika roligt som sin titel

RACING/PUSSEL Jag hoppas att utvecklarna bakom ”Does not commute” är alldeles för lata för någonsin leva upp till vad deras motto utlovar:

”Ordinary games for regular folks”.

Hittills tyder alla tecken på att jag har rätt.

I ”Does not commute” styr man, i tur och ordning, ett fåtal fordon ur ”Micro machines” patenterade fågelsperspektiv. Men sedan upptäcker man att de blir fler. Och fler och fler och fler. Snart slår det en att ”fienderna” man svär så frenetiskt över i själva verket är de bilar man själv framfört längs exakt samma vägar.

Dödligt invecklad väv

Och så plötsligt förvandlas ”Does not commute” från en extremt simpel ”punkt A till punkt B”-utmaning – vars resvägar skulle kunna ritas med linjal – till en invecklad väv, där varje nytt fordon representerar en egen, potentiellt dödlig, tråd. Medan man jagar mållinjen, och de livsviktiga glödande cirklar som fyller på klockan med mer speltid, tvingas man ständigt köra i symbios med de spöken ens tidigare, ofta rätt röviga spelomgångar lämnat efter sig.

Älskvärd inramning

Att ta betalt för möjligheten att spara checkpoints är som att ta betalt för att låta Mario hoppa. Och i spelets mest frustrerande stunder – när klockan rusar mot noll samtidigt som man desperat försöker nysta upp den seriekrock man tydligen lämnar efter sig under tidigare omgångar – hatar man det lika mycket som man älskar inramningen. Presentationen är svalkande elegant, med neon som blöder ut i läckra oskärpefilter, och ett jazzigt soundtrack som distas lätt när man pausar, som om den strömmade ur den spräckta högtalaren på en gammal radio (vilket också råkar vara precis vad pausskärmen föreställer).

”Does not commute” är ett spel som blandar eufori och frustration i oförutsägbara doser, som att mumsa sig igenom en enorm sockervadd – och då och då upptäcka att man råkat tugga i sig en jalapeño av bara farten.

Du kan kalla upplevelsen vad du vill.

Bara inte ordinär.