Som en snabb pekbok

Kristofer Ahlström

Krig, vad är det bra för?

I det här spelet: nästan ingenting.

Faktum är att ”World at war” känns rätt mycket som en sämre version av fjolårets fantastiska världsturné ”Call of duty 4”. Det som gjorde det spelet så nyskapande – de skrämmande scenerna inifrån flygplanens bombhytt, det faktum att man växlade huvudpersoner – finns med här också. Spelet rivstartar rentav med en avrättningsscen, precis som i föregångaren. Och flerspelarläget – för dig som är lagd mer åt det hållet – påminner även det om "Modern warfare".

Sen händer det inte så mycket.

Eller snarare, det händer en massa saker men inget fastnar.

Att spela ”World at war” är som att snabbläddra sig genom en pekbok: Titta kulsprutenäste, rensa kulsprutenäste, titta bunker, inta bunker. Uppdragen känns snåla; få och dåligt varierade. Bäst är det när man kastas in i ett vidsträckt, fullskaligt slagfält och förgäves försöker orientera sig i kaoset av kulsvärmar och explosioner. Då når man nästan samma känsla av sårbarhet och utsatthet som i dagsaktuella ”Far cry 2”.

Nyheterna är annars en eldkastare och ett samarbetsläge för folk som drömmer vått om växelvis framryckning. I förhållande till hur mycket annat som grävts fram ur komposthögen känns det knappast fräscht.

Och när man i slutuppdraget placerat den sovjetiska fanan på toppen av byggnaden i Berlin så tänker man, ”Jaha? Var det allt?”

Och det var det.