Skoningslöst och briljant
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-26
Ryssarna: hårda jävlar. Det räcker att titta på hur deras författare levt och dött för att känna att vår egen nationalsjäl slaknar i jämförelse – Pusjkin dog när han duellerade, poeten Lermontov likaså, Tolstoj drog ut i krig i Kaukasien, Dostojevskij satt på kåken i Sibirien, Shalamov gjorde 17 år i Gulag.
Och författaren till dystopiromanen ”Metro 2033”, Dmitrij Gluchovskij, poserar på sitt författarporträtt med en Kalasjnikov.
Ryska romaner gör sig särdeles bra som spel – protagonisten Artioms berättarröst är här lika karg, hård och ogästvänlig som det postapokalyptiska landskapet man vandrar genom. Det blåser, det snöar, atomvinternattens köld är hård. Det här är raka motsatsen till de solglänsade ödemarkerna i ”Fallout 3”.
Det skulle vara enkelt att bara låta storyn skjuta sig fram genom det mikrokosmos som är Moskvas tunnelbanenät med allt vad mutanter, kommunister och nazister heter. Men som all bra science fiction säger handlingen något om nutiden – i spillrorna av Moskva år 2033 idealiseras Sovjetunionen precis som efter dess fall: en atombomb kan slita sönder samhället lika effektivt som kapitalism.
Och precis som i Tarkovskijs ”Stalker” – skaparna till ”Metro 2033” gjorde den spelversionen också – så ryms det filosofi och metafysik i spelet; de skuggor som rör sig över tunnelbanans väggar är själar som inte har någonstans att ta vägen när atomexplosionen utplånat även livet efter detta.
Klagomålet att spelet känns linjärt är bara dumt. Att det finns så få sidospår i tunnelbanenätet gör det ännu mer klaustrofobiskt och skrämmande, särskilt som allt skildras genom linserna på en gasmask, spruckna och immiga av kondens.
”Metro 2033” är lika skoningslöst, både i sin berättelse och i sin svårighetsgrad, som det är briljant. Men med världens hårdaste folk som avsändare så hade allt annat varit en besvikelse.