Helt fantastisk splattermatiné

Uppdaterad 2011-10-01 | Publicerad 2009-03-11

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus Resident evil 5 är skapat med en ”mer är bättre”-mentalitet

Chris Redfield med sidekicken Sheva Alomar bildar ett effektivt actionteam och röjer bland sina ondskefulla fiender. ”Resident evil 5” släpps fredagen den 13 mars till Xbox 360 och Playstation 3.

Skräcken är borta.

Klassikern ”Resident evil 4” inleddes med horder av zombies. Men där fanns också timmar av dimsvepta kyrkogårdar och öde byar. I femman saknas all förväntansångest – vågorna av virussmittade kommer var femte minut.

Det säger en del om skillnaderna mellan föregångaren och efterföljaren. Spelet börjar med att rusa motorn under den korta tid man hinner utforska den solsvedda kåkstaden –­ sen är det fullt ös från rivstarten där man hanterar odöda med automatpistol och handgranater.

Och så fortsätter det. Genom gruvschakt, bergspass, hamnar och sump­jästa träskmarker. Om jag fick välja ett sätt att visualisera stämningen i ”Resident evil 5” så vore det med ett mätreglage där nålen hela tiden står och darrar på det röda fältet. Det är som att låta Sam Raimi blåsa dammet av det gamla HP Lovecraft-arvet. Med en chockgranat.

Nivåerna, fienderna, allt är skapat med en ”mer är bättre”-mentalitet.

Capcom drar upp ett tydligt markerat avstånd från den ”survival horror”-genre som man var med och stöpte på nittiotalet. Den ryggmärgsisande känslan av utsatt ensamhet har ersatts av ett teamdrivet action­epos tillsammans med (oftast) kompetenta sidekicken Sheva.

Missarna finns kvar

Och just där ligger den största skillnaden. När man spelar tillsammans med en annan spelare –­ antingen online eller med delad skärm – ­ så är spelet mer täckt av splattret från zombiespelet ”Left 4 dead”, än något annat.

Det här samarbetet, i synnerhet nivåerna där man delar på sig och tvingas täcka varandra på avstånd, lyfter ”Resident evil 5” till en helt egen standard.

Men samtidigt håller Capcom hårdnackat kvar vid de skavanker som alltid plågat serien.

Det är i det närmaste obegripligt hur ett spel i denna post-”Gears of war”-värld kan envisas med ett kontrollsystem där det inte går att röra sig och skjuta samtidigt. Där en spelkaraktär har en svängradie värdig en åttiotons oljetanker.

Men man sväljer allt det där. Som om man alltid haft en moder Theresas tålamod med seriens designbrister.

Mitt i krutröken

För här finns en fantastisk splattermatiné draperad i soldisig krutrök. Och att bara befinna sig mitt i allt det är belöning nog. Gåvan som bara fortsätter att ge.

I dag släpps nya Resident
Evil

ANNONS