Jaga och samla är ingen konst
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-09
ACTION Mona Lisa ler inte längre. För om tvspel ska kallas konst kan vi lika gärna bränna böckerna, kasta tavlorna och stänga muséerna. Det är i alla fall så det känns efter tio timmar med ”Crackdown 2”.
Jag anser ”Shadow of the colossus”, ”Portal” och ”Braid” vara odiskutabla mästerverk, jag har svurit i affekt över filmkritikern Roger Eberts tvärsäkra utspel om spelens brist på konstnärligt värde, jag har försvarat dem mot ignorans och okunnighet.
Men ”Crackdown 2” är på gott och ont ett bättre och mer talande exempel på var den här generationen spel tagit vägen. ”Måste fånga alla!” var en gång ”Pokemons” säljslogan, nu sammanfattar den snart hela spelkulturen – från ”World of Warcrafts” eviga plundrarsamhälle, via shooterns rankrenässans till troféer och achievements. Allt går, på ett mer utstuderat och cyniskt sätt än tidigare, ut på att jaga och samla.
Vi har blivit storbolagens små homo erectus-slavar, med den skillnaden att vi inte ens behöver stå upp.
Och med fötterna på bordet vill jag inte fortsätta med min Enquist-roman eller tvinga mig igenom ännu ett brittiskt vardagsdrama om blonderade mammor.
Jag vill dela ett hav av zombier med en lastbil, jag vill skicka fiendestyrkor i luften med en målsökande bazooka och framför allt vill jag hoppa som en allt starkare superhjälte mellan skyskrapetaken i Pacific City.
Det är precis det man gör i tidsfördrivet ”Crackdown 2”.
Bortsett de platser där buggarna tyvärr inte städats bort är varje knapptryck en belöning. Varje avlossad kula boostar ens karaktär, varje monsterzombie som studsar mot bilplåten ger erfarenhetspoäng och hela staden är full av orber, små ljuscirklar som gör varje kubikmeter till en upptäcksfärd. Jag bara måste fånga alla.
Problemet med ”Crackdown 2” är att det är väldigt likt ettan och att det är ett av få spel som inte nödvändigtvis är roligare för att man spelar tillsammans, vad hajpen än berättat för dig.
Och det må finnas en historia här nånstans, men den är ointressant och helt underordnad samlarmanin.
När den här generationen summeras skulle ”Crackdown 2” kunna ställas ut som en symbol för spelvärlden 2010.
Men knappast bakom pansarglas på Louvren.