Uppfräschning av legendarisk story

Alfred Holmgren

Grim fandango remastered är en försiktig men extremt efterlängtad uppdatering

ÄVENTYR Jag sitter på tåget med ett kärnkraftverk i fickan.

Det är inte att ”Grim fandango” pressar min Playstation Vita särskilt hårt som får den att lämna brännskador på låret. Istället är det den mänskliga värmen i Tim Schafers surrealistiska vuxensaga – en värme som skulle kunna tina hela den norrländska tundran, som nästan får konsolen att smälta som vax i mina händer när jag spelar.

”En perfekt storm”

Schafer har kallat ”Grim fandango”, som ursprungligen släpptes 1998, ”en perfekt storm” av olika konstdiscipliner – illustration, musik, skådespel, design. Tyvärr blev den också, med sin obskyra mix av filminfluenser, benhårda pussel och mexikansk folktro, ett kommersiellt fiasko som anklagades för att få hela äventyrsgenren att kapsejsa.

Om det är något ”Remastered”-versionen bevisar så är det att alla gråtmilda spaltmeter om spelets orättvisa öde inte beror på att åldrande recensenter betraktat det genom ett vattenfall av nostalgiska tårar. Tim Schafers studio Double Fine har nästan helt förlitat sig på att damma av originalets inneboende styrkor, snarare än att renovera äventyret från grunden för att tilltala moderna smaklökar. Det innebär en försumbar uppfräschning med marginella grafiska ingrepp, utöver ett reviderat kontrollschema (à la ”Resident evil”-remastern) och nyinspelat (fantastiskt!) soundtrack. Det innebär också att alla spelmekaniska quirks är intakta, från de klassiskt kluriga pusslen till det inte helt intuitiva inventory-systemet.

Förvirrande konservativt

Men om så pusseln gått ut på att skriva av hela bibeln bokstav för bokstav hade man genomlidit dem bara för att få uppleva spelets legendariska story, om levande skelett som fastnat i ett jazzigt noir-limbo, strandade mellan liv och död. Protagonisten, den misslyckade resebyråagenten Manny Calavera, leder en genom ett äventyr vars inpyrda noir-atmosfär och oantastliga oneliners än idag träffar som en knotig näve i solar plexus.

”Grim fandango” må vara något mindre vackert och mer frustrerande än du minns det som, och ”Remastered”-utgåvan nästan förvirrande konservativ.

Men det hindrar det inte från att vara det enda spel jag skulle fortsätta spela om så mina byxor brann upp på tåget.