Ett fint avslut på ”Layton”-serien

Publicerad 2013-11-19

Level 5:s deckare är en skärva av ljus i en allt mörkare spelvärld

ÄVENTYR Spelvärlden har år för år blivit en lite sämre plats sedan 2007.

Det var nämligen då ”Call of duty 4” släpptes – för att sedan följas upp av nya delar med 12-månadersintervaller.

Det konstanta flödet av sexistiska kommentarer och spydiga trakasserier som spridits via brusiga headsets från fjortonåriga pojkar med knastrig målbrottsröst hör hemma i någon av helvetets nio kretsar, inte i mitt vardagsrum.

En motvikt till ”Call of duty”

Tack och lov har det under dessa sju tunga år hela tiden funnits en motvikt till allt detta hat. Med sina sex ”Professor Layton”-spel och mottot ”en sann gentleman håller sitt beteende i schack i alla tänkbara situationer” har Hershel Layton varit den lilla skärva av ljus jag förlitat mig på när allt känts som mörkast.

”Professor Layton and the Azran legacy” är det sista spelet med den pusseltokige engelsmannen Layton i huvudrollen, och det märks. Level 5 har förvandlat sitt myspysiga deckarupplägg till en veritabel matinéföreställning den här gången och låter Layton, Luke och deras vänner fara jorden runt i jakt på de nycklar som sägs kunna avslöja hemligheten om den förlorade Azran-civilisationen. Tropiska semesteröar, nedfrysta bergsbyar och blåsiga stäpper är några av de pittoreska miljöerna, och för första gången i ”Layton”-serien får man välja själv i vilken ordning man ska ta sig an dem.

Fint integrerade pussel

Pusslen är ofta fint integrerade i historien, men särskilt spännande lär de inte kännas för någon som spelat ett ”Layton”-spel tidigare. Här finns förvisso ”Tetris”-pastischer där man ska omringa ett hus med blommor och ”Frogger”-inspirerade båtpussel som är väldigt roliga, men också lite väl många stoppklossar i form av trista matematikbaserade gåtor och simpla logiska resonemang.

Laytons pensionering känns med andra ord högst befogad. Sminket – det nya upplägget och de snyggt animerade mellansekvenserna – kan inte dölja det faktum att den här spelserien börjar kännas en aning ålderstigen.

”Professor Layton and the Azran legacy” är dock ett fint avslut. Och visst kommer jag att sakna Hershel Layton. Något ofattbart. Gentlemannen är trots allt en utdöende art, allra mest i spelvärlden.

Och utan dem är frågan vem som ska skydda våra öron när skjuta-döda-förolämpa-spelen fortsätter höja volymen.

ANNONS