En spektakulär översvämning

Alfred Holmgren

Final fantasy: Dissidia

Det har kallats ”’Final fantasy möter ’Final fight’”.

Fråga mig inte varför.

Trots att varenda text du kan läsa om ”Dissidia” beskriver det som ett fightingspel har det inte mycket gemensamt med ”Tekken” eller ”Street fighter”. Snarare känns det som om ett actionbetonat stridssystem i ett större rollspel brutit sig loss och fått eget liv. Det finns en story (eller snarare flera – den ena mer skrattretande än den andra) att följa, men mest är det ett sätt att ge mening åt det obligatoriska grindandet. Den värme man brukar – eller brukade – förknippa med ”Final fantasy” har här bytts ut mot samma menlösa malande som i fjolårets ”Final fantasy VII: Crisis core”.

Ska man jämföra ”Dissidias” slagsmålsmekanik med någonting ligger Segas hardcoreklassade robot­simulator ”Virtual on” närmare till hands än traditionella beat ’em ups. Man ser sin karaktär bakifrån, mycket tid ägnar man åt att jaga (eller fly från) sin motståndare, det är gott om spektakulära luftdueller, handgemängen är till stor del utbytta mot magier, och det som i de flesta fightingspel är rena bakgrundsdekorationer är här semi-interaktiva små världar med hinder, höjdskillnader och gömställen.

Det är, till en början, precis lika förvirrande som det låter. Men snart lär man sig att taktik och strategi väger långt tyngre än fingerfärdighet, speciellt om man faktiskt ger sig i kast med storydelen där det går att levla upp och skräddarsy sin karaktär på klassiskt manér. Striderna är komplicerade och ofta andlöst spännande – tack vare ett svallande vågspel mellan hälso- och styrkepoäng kan en explosiv comeback avsluta hela matchen.

Dessutom svämmar ”Dissidia” över av innehåll: karaktärer, remixad musik, storylägen och specialförmågor. Men efter ett tag är man så fast att hela det klassiska ”Final fantasy”-karaktärsgalleriet lika gärna hade kunnat vara utbytt mot teletubbies. Man hade fortsatt spela ändå. Det enda som egentligen saknas är de traditionella rollspelens känsla för sammanhang och konsekvens; som det är nu framstår alla dessa spektakulära strider som helt lösryckta.

Man skulle alltså kunna se ”Final fantasy: Dissidia” som ett halvt spel.

Men vilket spel det är.