Utan syfte faller snusket platt

Publicerad 2014-03-05

Det största problemet med South Park: The stick of truth är inte censuren

ROLLSPEL Jag var 11 år när jag lärde mig hata censur.

Precis tillräckligt gammal för att få slinka in i biomörkret när ”South Park”-filmen ”Bigger, longer & uncut” kom till Sverige. Och där inne såg jag ljuset. Trey Parkers och Matt Stones animerade skitstorm sög in mig på två röda och hade blåst mig av stolen om det inte varit för att jag krampaktigt klamrade mig fast i armstöden.

Med sylvass satir visade den att det fanns något som var fulare än att skriksjunga alla svärord i världen.

Nämligen att förbjuda någon att göra det.

Solkas ner av censur

Därför är det ironiskt att duons efterlängtade debut som någonting mer än bara namn på kartongen i spelsammanhang solkas ner av just censur. Här i Europa har utgivaren Ubisoft tagit det märkliga beslutet att operera bort vissa scener ur Xbox 360- samt Playstation 3-versionerna av ”The stick of truth” (men inte pc-versionen, av någon anledning).

Ingreppet har så klart skett mot skaparnas vilja – och det skulle ha fått mitt blod att koka. Om det inte varit för att mitt intresse för deras verk hunnit svalna långt innan jag når någon av de censurerade scenerna.

Vackert – och tomt

För ”South park: The stick of truths” största problem är inte att det inte innehåller grafiska gestaltningar av anala våldtäkter och manliga aborter.

Utan att det nästan inte innehåller någonting.

Det är väldigt vackert för ögat, förstås – så vackert att jag under spelets första minuter över huvud taget har svårt att förstå att det som rör sig på skärmen framför mig inte är ett avsnitt av tv-serien. Men i samma stund som de näpna fjärdeklassarna börjar lajva rollspel i Obsidians dito går det upp för mig att det enda Matt Stone och Trey Parker sysslat med under utvecklingen av ”The stick of truth” är att få det att se ut som ”South Park”.

Sköljer ner bajset – med kiss

Tyvärr glömde de bort att få det att kännas som ”South Park” också.

Serien har visserligen alltid varit känd för mer eller mindre provocerande scener. Men de har aldrig funnits där utan att man fått skölja ner dem med ett rätt kärnfullt budskap om att vi måste förändra eller försvara något viktigt för att allting inte ska gå åt helvete. I fallet ”The stick of truth” får vi bara skölja ner den myckna bajshumorn – med kiss.

Många verkar tycka att detta är extremt roligt.

Linjärt och självupptaget

Själv kan jag inte riktigt se det extremt roliga i att bygga ett linjärt, självupptaget samt allt annat än innovativt rollspel kring några spridda ”best of”-sekvenser från en tv-serie som för länge sedan passerat bäst före-datum. Det spelar ingen roll hur många Manbearpigs, crab people, Al Gores och kalsongvättar som Obsidian trycker i mitt ansikte – eller hur mycket deras gästspel får mig att småle av nostalgi. Om Mrs Cartmans utspridda dildodrivor eller flashiga attacksekvenser där Mr Slave trycker in sjätteklassare i röven är deras uppfattning om vad som utgör ”South Parks” kärna kommer vi ändå aldrig att förstå varandra.

Som ett ”South Park”-uppslagsverk

Utan ett riktigt budskap framstår nämligen alla dessa ansträngningar att återskapa Några av Våra Favoritögonblick Från Tv-serien som slängda i Lake Tardicaca. Något mer intressant än ett föga interaktivt uppslagsverk över stadens invånare ser man inte skymten av här, mer än i ett par halvhjärtade ansatser under spelets senare hälft. Och med sådana låga ambitioner blir resultatet givetvis väldigt lätt att glömma.

Eller åtminstone att belöna med bara två plus.

Censurera det om ni kan.

Jakob Svärd