Sims ger dig nytt liv

Kristofer Ahlström

Karaktärerna har det mycket tråkigare än du

Den här krönikan kommer att förändra ditt liv.

Du kommer att förstå meningen med livet och du kommer att veta hur du ska göra för att nå dit.

Och under tiden kan du spela lite datorspel.

Börja med lite rannsakan: Lever du ett tråkigt liv? Är din tillvaro uppbyggd av ett rigoröst schema? Är varje dag en repris av igår som var en repris av i förrgår, och så vidare?

Då behöver du inte en livscoach, du behöver spela ”The Sims”.

Det bästa sättet att uppskatta din egen kassa situation är ju att inse att det finns de som har det värre. ”The Sims”-karaktärerna har det tråkigare än du, de är fångade i sitt blockade nio till fem-liv. De måste till och med pissa på kommando. Och på så vis hjälper de dig att zooma ut, få perspektiv.

Kort om ”The Sims”: det är en livssimulator skapad av Will Wright och det har sålt i så många exemplar att den här tidningens spaltbredd inte kan rymma antalet nollor i omsättningen. Spelet går ut på att skapa en karaktär för att sedan se till att samma karaktär lever ett framgångsrikt och lyckligt liv på alla fronter: jobbmässiga, privata, relationsmässiga, sociala, hela behovsbaletten.

Det är precis så enkelt – och precis så svårt – som det låter.

”The Sims” är med andra ord raka motsatsen till resten av spelmediets utbud. Det existerar inte för att hjälpa dig fly verkligheten – tvärtom gör det dig smärtsamt påmind om den.

Enligt Will Wright är det absolut vanligaste bland ”The Sims”-spelare att projicera sig själva i spelet: de skapar en karaktär som påminner så mycket som möjligt om deras verkliga jag.

Faktum är att ”The Sims” är så verklighetstroget att det ryms mer gråmulen diskbänksrealism här än i Roy Anderssons samlade verk. Din karaktär vaknar, äter frukost, duschar, klär på sig, åker till jobbet, kommer hem, lagar kvällsmat, sover. Däremellan är det diskmaskiner som går sönder, det är handfat som måste rengöras, det är kolsvärtade våfflor som äts framför en gammal tv som brölar ut sitcoms. För att citera en gammal bok av Lennart Hagerfors: ”Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat” – det skulle lika gärna kunna vara en undertitel till valfritt ”The Sims”-spel.

Man får en fyrtioårskris bara av att se sin figur flänga runt i ekorrhjulet. Som drillövning inför vuxenlivet är ”The Sims” oöverträffat, där man sitter och nogsamt betalar räkningar och ringer rörmokare när det är stopp i vasken.

Enligt journalisten och författaren Chuck Klosterman, i sin bok ”Sex, droger och kalaspuffar”: ”’The Sims’ handlar om att uppleva livet, och att uppleva det i dess tristaste och mest långtråkiga form”.

Men spelet bygger inte så mycket på igenkänning som att det är spelaren själv som skapar just den modellen. Man överför sina egna villkor, man anpassar sig till det tradiga vardagspusslet. I en artikel i tidningen Psychology Today menar man att hur du spelar i ”The Sims” är en projektion av hur ditt eget sinne funkar, ungefär som ett musklickande Rorschachtest.

Men det är först när man ser sin egen vardag och sitt eget liv utifrån – utlagt och förenklat till de mest basala och banala bitarna; en liten figur som jobbar, äter, sover – som man kan reflektera över sin egen situation. Och ändra den. Eller bara inse att den inte är så usel, i jämförelse.

För att citera Chuck Palahniuk, författaren till ”Fight Club”: ”Meningen med livet är att hitta en glädje i allt du gör: varje jobb, förhållande, hem... det är din plikt att älska det, eller att ändra på det.”

Satt i kontexten ”The Sims” blir det citatet mer än bara en frifräsig feelgoodfloskel. Spelet är ju en utmärkt modell för våra liv. Det åskådliggör dess delar, de trista liksom de vi kan uppskatta mer i verkligheten, och kan få oss att reflektera över om det är något vi ska ändra på.

Kort sagt: där finns meningen med livet via ”The Sims”, och hur du ska nå dit. Gå nu ut och fånga den där dagen.

Det är ju precis så enkelt – och precis så svårt – som det låter.