Befriat från nytänkande

Publicerad 2011-09-09

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus till Bodycount

Inte inspirerande  ”Bodycount” går mest ut på eldstrider och att springa gatlopp från den ena checkpointen till den andra. Mycket mer än så ryms inte.

ACTION Att vara originell är viktigt av en enkel anledning: rätten att existera.

För om du gör vad alla andra gör, vad ska de då med dig till?

Dessa är existentiella spörsmål som borde vara ursprungsläget när man ska ge sig på att skapa ett kulturellt verk, alltså att göra det rätta snarare än det gångbara.

”Bodycount” har inte ens touchat vid dessa resonemang. Faktum är att det rentav marknadsförs genom att jämföras med ett annat spel från samma utvecklare: ”Black”.
 

Det är dumt av många anledningar, men kanske främst för att ”Bodycount” inte är i närheten av samma kvalitativa nivåer som det spelet.

Då, i februari 2006, skrev jag att ”Black” lyckades med konststycket att göra tömmandet av ett magasin till höjden av glädje. Spel­versionen av hur Beatles en gång i tiden sjöng om lyckan symboliserad av ett varmt vapen.

”Bodycount” har som sagt marknadsförts som ”Blacks” andliga arvtagare men deras kanske enda beröringspunkter är att storyn är helt och hållet en förbrukningsvara: det är någonting med ett inbördeskrig, för att ge spelaren carte blanche att massakrera allt som rör sig. För kraften är lagd på eldstrider och att springa gatlopp från den ena checkpointen till den andra, och mycket mer än så rymmer inte ”Bodycount”.
 

Och då ska man veta att eldstriderna inte är särskilt inspirerade, att nivådesignen aldrig överraskar, att man oftare än inte ser fiende­soldater som fastnar i inredning och väggar.

”Bodycount” är så befriat från originalitet att det snarare känns som en flirt med spelhistorien, långt tidigare än när det begav sig med ”Black”. Men för sådana lektioner finns det tiotalet andra verk som känns mer relevanta.

Så vad ska vi, egentligen, med ”Bodycount” till?