Man vill bara dö

Kristofer Ahlström

”Alone in the dark” är definitionen av ironi

Vi kan mycket väl ha snubblat över definitionen av ironi här: Ett ”survival horror”-spel där ens högsta önskan är att få dö, bara för att få eländet överstökat.

För redan från den första spelminuten staplar ”Alone in the dark” så många irriterande moment att när en av fienderna säger, ”Ditt lidande kommer bli legendariskt” så sammanfattar han spelet bättre än vad jag någonsin kan göra.

Den här spelmekaniken kan vara det största fuskbygge jag någonsin sett.

För det första är spelet så nedlusat med buggar att man vill slänga sig på luren till Anticimex. Kontrollerna är tröga och stumma, nästan avskurna från vad som händer på skärmen. Kameran gör dig desorienterad.

Fordonssekvenserna skulle varit dåliga redan innan ”GTA IV”, nu är de parodiska.

Lägg därtill att spelsekvenserna är uppbyggda kring omotiverat många delmoment som bara känns omständliga – personen som kom med infallet att man måste trycka på en knapp varje gång man ska blinka med ögonen vänder förhoppningsvis kvalificerad burgare idag.

Dessutom: ”Alone in the dark” har lyckats skapa det kanske dummaste och mest långrandiga utrustningssystemet i mannaminne.

Och då har vi inte ens nämnt storyn som släpats genom manusförfattandets mest uppsprängda kryphål: Huvudperson Med Minnesförlust. Eller det faktum att alla karaktärer ser ut som de fått nervgiftinjektioner under huden.

Man sitter hela tiden med känslan att om ”Alone in the dark” verkligen var den skräckfilm man försöker presentera det som så hade man aldrig sett skymten av en bioduk.

Jag får betalt för att skriva det här.

Ni andra bör söka skadestånd för den tid ni kastar bort med ”Alone in the dark”.