Därför älskar publiken sitt "Starcraft II"
Uppdaterad 2018-08-15 | Publicerad 2011-09-16
Stjärnorna tar flera hundra beslut i sekunden
Idag ska vi prata om vår tids nya idrottsstjärnor.
Om varför ”Starcraft II” blivit en publiksport.
Men först: Bobby Fischer.
Bobby Fischer hade sina vanor.
En av dem var att äta frukost på exakt samma sätt dag ut och dag in. En annan att börja med klassiska schacköppningen kungsbondespelet, genom att flytta bonden två steg framför kungen. Alla visste att han gjorde så, det tillhörde Fischers repertoar.
Men i mötet med rivalen Boris Spasskij på 70-talet, ”århundrandets match”, en hjärnornas kamp laddad med Kalla Kriget-symbolik, överraskade amerikanen den till synes oövervinnliga ryssen. Matchen stod och vägde när Fischer i det sjätte partiet drog den engelska öppningen. Så överrumplad och ställd blev Spasskij att när partiet var över kunde han inte göra annat än att ställa sig upp och applådera sin rival.
Det finns många såna oförglömliga anekdoter i aktuella och hyllade dokumentären ”Bobby Fischer against the world”. Filmen handlar om samme man, men två olika personligheter. Så länge Bobby Fischer kunde kontrollera sin hjärna var han inte bara världens bästa schackspelare, utan också en amerikansk nationalhjälte som dominerade tv-nyheterna. Men när ekvationerna i hans huvud inte längre gick att lösa förlorade han förståndet.
Journalisten Jan Gradvall jämförde (i DI Weekend) den belastning Bobby Fischer utsatte sin hjärna med moderna yrken. ”Aldrig tidigare i historien har det varit möjligt att ha tillgång till så mycket information som idag. Att överväga så många alternativa beslut. Så många alternativa drag.”
Det fick mig att tänka på ett av de mest moderna yrken man kan ha 2011 – professionell e-sportspelare. All stress, alla valmöjligheter och all information i vårt moderna samhälle manifesteras ganska bra i superintensiva realtidsstrategispelet ”Starcraft II”.
Jag tyckte mig se den här digitala tidsålderns evolutionära spets på Kulturhuset i våras. Det var en turnering i ”Starcraft II”, salongen var utsåld och fylld till bredden av hängivna fans, de flesta såg ut som Södermalms-hipsters. På en scen stod två ”På spåret”-liknande bås där världens bästa ”Starcraft II”-spelare turades om att tävla, och runtom storbildsskärmar som visade matcherna. Jag är en ”Starcraft”-novis – och därmed inte förmögen att analysera spelets strategier– men jag kände igen dramatiken, känslorna och laddningen i rummet, eftersom den påminde om andra populära publiksporter.
Men framförallt minns jag fingrarna.
Spelarnas kolibrisnabba musklick, flera hundra i minuten, det gick så snabbt att själva rörelsen blev oskarp och suddig. Det var en ny generations främsta hjärnor med häpnadsväckande reaktionsförmågor – klickklickklickklickklickklick – som kanaliserades ut i fingerspetsarna.
När Bobby Fischer överrumplade Boris Spasskij med sin engelska öppning rörde det sig om ett drag, med betänketid. När ”Huk” möter ”Thorzain” under Dreamhack Valencia Invitational måste de också försöka överlista varandra, men i "Starcraft II" väntar man inte på motståndarens drag.
Just överraskningsmomentet – spelets motsvarighet till en oförglömlig Fischer-öppning kallas "cheese" – är kanske den enskilt viktigaste faktorn för att förklara ”Starcrafts” enorma popularitet.
När två studenter på University of Washington gjorde en studie i ämnet slog de fast att det kittlande med spelet och dess direktsända matcher är ”informationsassymmetrin” mellan spelare och publik.
Bara spelaren känner till sina egna planerade strategier (på samma sätt som bara Bobby Fischer kunde känna till den engelska öppningen på förhand). Men tittarna – å sin sida – har tvärtemot spelarna bättre överblick över spelplanen. Och mellan dem står en tv-producent som kan regissera varje matchsekvens för maximal dramatisk effekt.
När ”Dreamhack Invitational Valencia” avgörs i dag kommer hundratusentals följa varenda match. Bara i Stockholm kommer två barer visa turneringen på storbildsskärmar. Det stora nätcommunityt Team Liquid har diskuterat tävlingen i veckor.
”Starcraft II” som sport bygger kanske på list och överraskningar – men ingen blir längre förvånad över det stora intresset runt spelet.
Det har börjat bli en vana.