Luften dallrar i Josef Fares nya superspel

Filmskaparens rusande spel en riktig plusfest

helskärm

Äventyr Världen tycks rusa emot mig. Konturer blir skarpare, färger intensifieras, luften tycks dallra.

Det är ett aha-ögonblick likt det i ”Sjätte sinnet”. Men det drabbar mig så mycket hårdare i ”Brothers: A tale of two sons” eftersom det är fysiskt förankrat.

helskärm

Kontrollen har fjättrat mig vid karaktärerna på ett sätt jag inte varit med om sedan ”Ico” lät mig hålla en flickas hand.

Jag styr nämligen de båda titelbröderna med varsin analog spak på handkontrollen – en högst säregen lösning. Samtidigt används de båda trigger-knapparna för att låta brödraparet interagera med sin omvärld. Kontrollen är med andra ord utformad som en spelmekanisk vågskål, och det är också något som spiller över i spelets narrativ på ett högst spektakulärt sätt.

Fantastiska vyer

Historien i ”Brothers” är annars väldigt enkel och anspråkslös: de båda unga bröderna ger sig ut på jakt efter medicin till sin sjuka far och färdas längsmed fornnordiska landskap i John Bauer-tappning mot ett mytiskt sagoträd. Tillsammans löser de simpla pussel, slåss mot onda troll och glidflyger bland berg och dalar.

När äventyret lider mot sitt slut har jag fått se fantastiska vyer, infiltrerat en jättes borg, imiterat en gudom och lekt kurragömma med en osynlig fara i en öde by.

Men framför allt har jag fäst mig vid bröderna som de vore en del av mig.

Det märks inte att spelets skapare Josef Fares är hajpad filmregissör till vardags. Här finns inga överflödiga mellansekvenser eller pådyvlat ”häftigt” bildberättande – tvärtom en sällsam och sävlig ton, och ett sant engagemang i karaktärerna. Fares har lyckats ingjuta samma värme som präglar hans filmer, men han har till skillnad från andra filmskapare som gett sig på spelbranschen gjort det med ett språk som är exklusivt för spelmediet.

Visar på framtiden

Det är också det som är det mest imponerande. Att berättandet sker via kontrollen, via Fares unika yin och yang-tanke med den.

Och det är också därför det där ögonblicket berör så mycket. Aldrig har jag erfarit en lika betydande katarsisliknande känsla i ett spel. Det är en fingervisning om vad framtiden bär i sitt sköte för spelmediet, vilken inneboende kraft som vilar i det interaktiva berättandet.

Vad som kan hända när världen, plötsligt, rusar emot oss.